Vi har hört så många långfärdsskridskoåkare berätta om Ånnsjöns storslagna vyer. Att isen lägger sig rekordtidigt på den grunda sjön. Att det bara är att gå och lägga sig på nattåget upp till Jämtland, och kliva av vid sjöns strand morgonen därpå. Ånnsjön, mitt i den jämtländska fjällvärlden, är förmodligen en av landets mest omtalade skridskosjöar, känd långt söder om Dalälven. Vi drömmer om den blanksvarta isen och om lätta skridskoskär under fjället Storsnasen. Det gäller ju också att passa på innan snön lägger sig och gör skridskoåkningen här omöjlig.
Nu är det början av november och väderapparna utlovar ett högtryck som ska ge minusgrader och svaga vindar nästa helg. Tågbiljetter bokas omgående. Vår skridskogrupp består, förutom mig, av fotograf Mikael Svensson och vår gemensamma kompis Pelle Gustavsson. Han har många skridskomil innanför ryggsäcken och den som mest vågar utmana isen. Micke, däremot, har aldrig åkt långfärdsskridskor tidigare. Han är visserligen en van längdskidåkare men undrar ändå hur det ska gå ute på isen. Jag har åkt mycket skridskor, men far helst fram i full fart över väldigt säker is.
I oktober-november, innan snön kom, är Ånnsjön hela Sveriges skridskoparadis.
Dubbar, kastlina, pik, välslipade skridskor ... och glöm inte grenrem på ryggsäcken.
Ständigt varierande is på Ånnsjön.
Den 4 000 år gamla hällristningen vid Landverk, vid Ånnsjöns norra strand, ristades troligtvis från isen.
Isen bjuder på sin egen konstuppvisning.
Så stiger vi äntligen av tåget vid Ånn station och börjar vandra den kilometerlånga grusvägen ner till Ånnsjöns norra strand. Det är gråmulet och lågt i tak. Vårt utlovade högtryck lyser med sin frånvaro och enligt israpporterna på sociala medier kom lite snö i går. Visserligen inte mycket nog för att hindra fin skridskoåkning, men vi är märkbart dämpade där vi går ner mot raden av båthus.
När vi lyfter blicken över sjön syns bara nedre delen av Storsnasen under molnen. Men även om inte solen skiner är det nåt visst med de stora vidderna och all rymd omkring oss. Utan skridskor, men med ispiken i högsta hugg tar sig Pelle ut för att känna på isen. Han pikar, lyssnar på ljudet och bedömer kvaliteten utifrån hur isen spricker upp. Tio centimeter tjock strax utanför bryggan. Det känns tryggt.
Vi packar om. Ser till att isdubbarna hänger runt halsen, att den vattentäta säcken med ombyte är stängd ordentligt och justerar grenremmen. Så spänner vi på oss skridskorna. Tar några första trevande skär.
– Tur att jag hann pröva långfärdsskridskorna nån timme i ishallen, säger Micke.
Till en början ser det lite osäkert ut. Men skidvanan är till god hjälp; det tar inte lång tid innan han får in en bra balans och tar vägvinnande skär.
Vi börjar så smått lära känna isen. När vi ser en kant under snön bromsar vi in och pikar utanför. Där finns troligen en nyare och tunnare is, men håller den för ett dubbelslag med mina ispikstavar så är det lugnt. När vi närmar oss en udde, och ljudet från skridskorna går upp ett antal toner, då bromsar vi in, pikar och kollar om isen fortfarande är säker. Vi gör det alla tre; var och en behöver få sin egen erfarenhet av hur isen beter sig.
Redan efter 500 meter kommer vi till gammal uppbruten is som frusit igen, en skrovlig yta som är svår att ta sig över. Längre bort ser vi en stor grupp sångsvanar som guppar i öppet vatten. Det är Indalsälvens utlopp från Ånnsjön.
– Borde finnas ny-is nånstans där ute, säger Pelle och sveper med blicken över sjöns yta.
Vi vänder och viker av västerut. Söker hela tiden efter den finaste isen, letar oss fram längs spår från tidigare skrinnare. Men, påminner Pelle, lita aldrig på gårdagens spår! Så fort vi märker att isen ändras stannar vi och undersöker den. På vår väg över sjön möter vi olika sorters is: knagglig och vågig eller vasst skrovlig, och på sina ställen sticker fastfrusna isskärvor upp som ett stim hajfenor.
Efter en kort första fikapaus i strandkanten, strax före Klocka gård, fortsätter vi. Sjön känns väldigt stor. I det gråmulna flyter öarna ihop och fjällens vita nederdel övergår sömlöst i isen. Efter att ha följt den släta isen längs kanten av gammal skrovlig, hamnar vi efter en stund långt ut på sjöns största, öppna yta. Lite villrådiga står vi där och funderar över var vi har bäst chans för fortsatt skön åkning.
Några andra skrinnare som kommer västerifrån berättar att de åkt på fin is längs ån Enan ända upp till Enaforsholm. Vi har tydligen missat gårdagens sista israpporter. En kort koll på kartan och vi får ett riktmärke på stranden där Enans mynning borde vara. Pelle drar iväg över den skrovliga isen som om han svävade fram. Vi försöker haka på så gott det går. Stakande, vinglande, men med nyväckt entusiasm.
Enans mynning är delad i tre armar och är ett å-delta. Vid mynningen är det bara några centimeter djupt. Det ser ut att vara bottenfruset. Vi passerar några sanddyner som sticker upp ovan isen. Där får vi se upp, för den finkorniga sanden har blåst ut på isen på sina ställen. Den kan förstöra slipningen på våra skridskor.
Längre ut på ån låter skridskoskären följsamt mjuka och isen är blank. Från att ha känt oss små ute på Ånnsjöns stora vidder, får vi nu stranden nära inpå oss. Landskapet som far förbi blir mer greppbar. Uppfattningen av hastighet blir tydlig. Isen knakar och brakar när den lägger sig till rätta mot stranden. Skridskoskären hörs eka där isen är bar och svart. De grå molnen spricker upp och solstrålar dansar på Storsnasens sluttning. Pelle, Micke och jag njuter i fulla drag. Vi känner oss säkra med isen och har spåren att följa. Det går att slappna av under flera kilometers åkande.
Det är när vi skrinnar in i de sista trängre kurvorna som ljudet från skridskorna ekar högt och gällt. Ett tecken på att det är tunnare is. Vi pikar isen oftare och byter sida på ån, så att vi åker på innerkurvor. Efter en lång högerkurva ser vi en mäktig fors, och inser att vi kommit fram till Enaforsholm. Här, vid foten av Storsnasen ligger Enaforsholms fjällgård. Här erbjuds logi året om och restaurang i säsong. I västra flygeln finns en vandrarhemsdel och Svenska Turistföreningens logga sitter snyggt på väggen.
Efter en välförtjänt lunchrast i solsken vid forsens brus vänder vi skridskorna hemåt igen. Nu är det medströms och vetetusan om det inte känns som om att det lutar neråt också. I alla fall har vi förnyade krafter och trixar oss enkelt förbi de svagare partierna. När vi närmar oss Ingolvåns utflöde i Enan möter vi en ensam skrinnare. Det är Ingrid Stengård, en känd friluftsprofil från Östersund. Hon har liksom vi startat vid båthusen i Ånn och har läst om Enans fina is. Lite förläget förklarar hon att hon vet att man inte ska vara ute och åka själv.
– Jag har ett stort säkerhetstänk. Både när det gäller vägval och utrustning. Ensam åker jag bara på platser där jag känner till hur isen brukar lägga sig och där det inte brukar finnas svagare partier. Är det, som nu, ett tunt snölager på isen följer jag gärna färska spår från andra åkare för att bättre se eventuella vindbrunnar och kanske också ha turen att få åksällskap, säger hon.
Vi pratas vid en stund och Ingrid slår följe med oss på vägen tillbaka. Det visar sig att hon känner väl till Ingolvån.
– Den är så rolig att åka på, för den slingrar sig så mycket. Nästan så att man möter sig själv i kurvorna.
Det vill vi såklart inte missa, så vi tar av in på Ingolvåns snäva lopp. Ån är bara två tre meter bred och går djupt nedskuren i en våtmark. Isen är säkert över sex centimeter tjock. Jag och Micke kan se hur Pelles och Ingrids överkroppar susar iväg på andra sidan myren. Svängarna gör att man får luta sig inåt och åkglädjen går inte att ta miste på.
Efter en sista fikarast vid ett vindskydd där åarna Handölan och Enan rinner samman, åker vi tillbaka mot båthusen i ett avslappnat samtalstempo. Micke stannar och fotograferar de solbelysta topparna i Bunnerfjällen. På håll ser vi två vita segel. Det är ett par isjakter som far fram över isen i hög hastighet. Rätt som det är svänger de runt och får ny vind i seglen. Passerar oss på nära håll. Vid bryggan utanför båthusen i Ånn spelar barnfamiljer ishockey på isen.
Det känns skönt att få ta av sig skridskor och pjäxor efter sju timmar på isen. I de väskor vi har lämnat kvar vid båthusen finns kängor och mat. Vårt tåg österut går inte förrän klockan sju ikväll, så vi letar kvarlämnad ved vid de eldstäder som finns och gör upp en eld. För att värma oss och grilla korv på. Vår plan är att åka till Östersund, bo på vandrarhem där en natt och göra ”stan” innan nattåget hemåt går senare på kvällen. Men nu sitter vi vid elden och tar igen oss, delar med oss av upplevelserna under dagen. Lyckligt trötta och glada över att ha fått göra den där turen vi tänkt på så länge.