Viterskalstugan i södra Vindelfjällen och septembereftermiddagen är vackert soldisig. På kullen bakom gamla dasset, med panoramavy över vitpudrade fjälltoppar, står Caroline Serrander och langar in vedklabbar i sopförbränningsugnen.
–Vi börjar med en rejäl vedbrasa för att få upp värmen ordentligt, förklarar hon. Att hålla hög temperatur är en utmaning när det är mycket blöta matrester i soporna. En halv gryta havregrynsgröt kan förstöra en hel eldning.
”Att hitta bra alternativ till att bränna soporna är ett stort projekt”
Caroline är samordnare för STF:s övernattningsstugor i Vindelfjällen i Västerbotten. I dag är hon här, vid Kungsledens sydligaste stugplats elva kilometer ovanför Hemavan, för att prata med oss om sophantering i fjällen. Tillsammans med stugvärdarna Birgitta Fjellström och Kerstin Johansson ska hon också elda upp de senaste veckornas brännbara sopor.
Kerstin baxar en skottkärra, packad med välfyllda sopsäckar, uppför backkrönet.
–Birgitta och jag brukar försöka klämma igenom säckarnas alla soppåsar för att kolla så att där inte är sådant som kan återvinnas eller som inte ska brännas. Men det är ju svårt att hitta allt, säger hon.
Att hantera sopor och avfall är en viktig arbetsuppgift för stugvärdarna på STF:s 45 stugor runt om i fjällvärlden. Grundprincipen är att allt som går att återvinna återvinns. På gästernas ansvar ligger att sortera och vid behov skölja ur konservburkar, kartong, hårdplast, förpackningar för frystorkat med mera.
”Tillsammans måste vi se till att det blir mindre sopor”
Stugvärdarna lagrar återvinningen i förråden vid stugorna och på vintern, när snön lagt sig, transporteras allt med skoter ut ur väglöst land. Övriga delen av året skulle sådana transporter behöva göras med helikopter.
–Det vet vi är sämre både för klimatet och ekonomin, konstaterar Caroline Serrander. Ska vi även köra ner allt brännbart, kökssopor som inte kan lagras för att de luktar och lockar till sig möss, då kommer vi upp i ruskiga volymer.
Men, undrar jag, kan man inte kompostera en del? Caroline ler.
–Den frågan får jag från nio av tio när jag berättar att vi bränner matresterna. Men det är svårt att kompostera i ett klimat med så låga temperaturer så stor del av året. Och vad ska vi göra med kompostjorden? Vi vill inte sprida ut en massa näringsrik mull på fjället där den inte alls hör hemma.
Sophantering i väglöst land är en komplex fråga. Allt fler besökare gör att mängden avfall blir allt större, samtidigt som medvetenheten om fjällmiljöns sårbarhet och kraven på hållbarhet ökar från flera håll. Tidigare kunde fjällturister slänga sopor vid många av de vindskydd utmed lederna som länsstyrelsen ansvarar för. Men den servicen är i princip borta och besökaren förväntas själv ta sitt skräp från fjället, utifrån devisen ”Det du bär ut ska du också bära tillbaka.” En bra tanke, tycker Caroline, men som i praktiken innebär att mer sopor landar hos STF:s stugor och fjällstationer.
–Vi säger inte nej när tältare kommer med sina påsar till oss. Risken är ju annars att en del sopor i stället hamnar under en sten ute på fjället.
Nu sprakar elden rejält i förbränningsugnen. Röken som stiger är nästan genomskinlig; värmen är alltså hög, mycket hög, konstaterar Caroline nöjt. Hon och Kerstin börjar hiva in soppåsarna. Inte för snabbt. Röra om emellan för att få in ordentligt med luft. Plötsligt hojtar Kerstin till:
–Vad är det här? En stor frottéhandduk, jösses, den kväver ju nästan hela elden!
Kerstin rör om i ugnen och suckar att ibland blir hon rejält förvånad över vad folk slänger. Och även om de allra flesta gäster förstår och vill göra rätt, så slarvas det ibland.
–Ta till exempel mjuka förpackningarna till frystorkat och annat. Vi uppmanar folk att lägga dem i återvinningen eftersom de består av både plast och metall. Ändå slängs en hel del i soporna.
–De förpackningarna är särskilt problematiska. När metall och mjukplast hettas upp tillsammans bildas dioxider, potentiellt skadliga ämnen, som våra anläggningar inte kan ta hand om, förklarar Caroline.
”Det är svårt att kompostera när en stor del av året är vinter”
En analys av rökgaserna från förbränningsugnarna är initierad av STF, med målet att ta reda på vilka ämnen som bildas när olika typer av sopor bränns.
–Det är viktigt att få mer kunskap, konstaterar Caroline. Ska vi kunna fortsätta vår verksamhet i väglöst land måste vi bli bäst på det här! Vi måste veta vad vi gör och kunna stå för det.
Sopförbränningen, som den fungerar i dag, är ifrågasatt. I Jämtlandsfjällen har kommunen sagt nej till att elda sopor ute på stugplatserna; där körs numera allt avfall ner till väg. Ideella stugvärdar har synpunkter på sin arbetsmiljö; eldningen är tung och kan vara riskfylld. Och 2020 beslöt riksstämman, STF:s högsta beslutande organ, att sopförbränningen på sikt ska avvecklas med motiveringen att detta ”i dagsläget framstår som den enda miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbara vägen framåt”.
Ja, avfallet i väglöst land är en het fråga, konstaterar Johan Påve, chef för STF:s hela fjällstugeverksamhet. En hel del har gjorts ute på stugplatserna: bättre återvinning och lagring, effektivare transporter, mer genomtänkt sortiment i stugbutikerna och tydligare information till gästerna
–Mycket av vår avfallshantering fungerar redan väldigt bra. Våra gäster och andra besökare tar stort ansvar, och det avfall som kan lagras och transporteras ner vintertid är egentligen inget problem.
När länsstyrelsernas stänger soptunnorna längs lederna hamnar det hos oss”
Den besvärliga delen är hushållssoporna. Det som luktar, kladdar och inte kan återvinnas. Mat och blöjor, till exempel.
–Att hitta bra alternativ till att bränna upp de här soporna är ett stort projekt. Det kräver rejäla insatser, både ekonomiskt och vad gäller personal. Dessutom ska vi ju göra det på ett sätt som, när allt vägs in, är mer hållbart än det vi gör i dag, säger Johan Påve.
Diskussionerna kring sopförbränningen lär fortsätta. Men allra viktigast, konstaterar fjällstugechefen, är att minska mängden avfall, särskilt det svårhanterliga. Och där måste alla göra sitt, även gästerna.
–STF har ett stort ansvar som aktör här uppe. Men det har också varje besökare som kommer hit. Tillsammans måste vi se till att få mindre mängd svårhanterligt avfall. Ett bra sätt är att våra gäster tar med sig en del sopor, till exempel svårsorterade förpackningar, tillbaka hem.
Uppe vid Viterskalsstugan i Vindelfjällen brinner det fortfarande i ugnen. Högen med soppåsar tar många timmar att elda sig igenom. När askan så småningom svalnat samlas den upp och lagras även den, för transport ner till kommunens återvinningscentral i vinter. Caroline Serrander torkar svetten ur pannan.
”Mjuka plast- och metallförpackningar är särskilt problematiska”
–Människan är ett bekvämt djur, och det kommer nog att ta ett tag för folk att skruva om sitt beteende. Men våra gäster vill ju göra rätt. De vill semestra hållbart. Vi ska hjälpa till genom att bli ännu bättre på att underlätta, peppa och informera.
Hon vänder blicken ut mot dalen nedanför och fjället Dålkoetjåhke som reser sig på andra sidan.
–Kanske måste vi försaka en liten del av vår bekvämlighet och bära med oss en påse skräp tillbaka från fjället… men det kan det vara värt. •
Psst. Läs även ledaren i samma nummer av Turist, 2/21.