Nästan som på låtsas – att köra ända upp på kalfjället. Det overkliga intrycket förstärks av en skylt med namnet ”Trollvägen” och instruktioner på tre språk om att stanna bilen, släppa kopplingen och sedan låta bilen rulla. Finurligheten är att det ser ut som om man rör sig uppåt i denna berömda synvilla.
Är detta vår fjällhöga Nord eller ett lekland, kan man fundera på vidare uppåt längs Sveriges högst belägna väg, 1 003 meter över havet. (Jo, vägen över Nipfjället är Sveriges högsta belägna enskilda väg. Landets högsta allmänna väg går 975 meter över fjällplatån Flatruet i gränsområdet Jämtland/Härjedalen.) Nåväl, denna väg slutar vid en grusad parkeringsplats där horisonten öppnar sig åt alla håll. Rakt i söder höjer sig Städjans karakteristiska profil i brandgult kvällsljus. En familj ställer upp sin glänsande bil och sin lilla dotter framför fjällfonden för att ta en intagande bild.
Ska det verkligen vara så här lätt? muttrar en röst i bakhuvudet. Men det är inget som bekymrar våra medhavda fyra barn mellan 11 och 17 år. De behöver bara kånka sina saker 200 meter från parkeringsplatsens tältningsförbud för att hitta en helt egen tältplats, med ljungpiparnas ödslighetsrop och dalafjällens böljande kråkbärsmatta åt alla håll.
Känslan av milsvid ensamhet räcker till fler. En bit norrut har någon hittat en lika egen tältplats och hällt upp ett glas rosévin. Denna någon visar sig heta Joakim Hagström och har gått upp på en liten höjd för att komma undan myggen. På en flat sten har han dukat upp ost och kex för att fira semestern, som började för några timmar sedan när arbetsdagen slutade i Borlänge.
– Det var perfekt att blåsa iväg! Jag är grön på det här med fjällvandring, jag har bara gjort dagsturer men inte sovit ute, så det känns som en lagom början.
Fast just här har Joakim Hagström faktiskt varit förut, en midsommarnatt när han gick upp på Städjan med sin bror och såg solen gå upp.
– Vi var helt ensamma, det var fantastiskt. Sedan sov vi lite i bilen på morgonsidan.
Det är svårt att se Städjans topp utan att längta dit. På 1600-talet utnämnde vetenskapsmannen Olof Rudbeck Städjan till världens högsta berg och gudarnas boning. Den lär också ha inspirerat till frasen ”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord”. När Richard Dybeck skrev nationalsången 1844 var han nyligen hemkommen efter ett besök vid Städjan och beskrev hur berget flöt på det blåa fjällhavet.
Nu är även vi på väg mot denna omsjungna topp, en halvmils vandring från parkeringen. Många stigar ringlar sig bort över fjällheden och det är heller inte svårt att gå bredvid dem, på den mjuka mattan av kråkbär, lappljung och dvärgbjörk. Målet är tydligt, den vulkanformade toppen, som faktiskt inte har något vulkaniskt ursprung utan är ett gammalt sandstensberg.
Härifrån norr är det svårt att förstå namnet Städjan men från andra hållet sägs toppen påminna om ett städ. Kilometrarna rinner fram i kvällssolen och ingen ifrågasätter meningen. Bara Joar Fogelqvist-Flodin, 17 år, tittar lite skeptiskt på den gråa grussluttningen.
– Finns det ingen bättre väg upp än det där?
Faktiskt finns det en tydligare stig från andra hållet men då blir stigningen desto större. Vi tar oss upp i skravlet mellan lavgulgröna gråstensblock, stärkta av fjolårslingon som har tagit sig igenom den långa vintern och kommit ut mosiga men illsöta på andra sidan. Som en godisvariant av sina sura höst-jag.
Känslan av helhet får en törn när man kommer runt fjällkanten och ser ett berg som är randigt av skidliftar. Idrefjälls skidanläggning klättrar över hela Gränjåsvålen en bit bort. Men skymningen läker snart de små revorna i landskapet, och man kan försjunka i tacksamhet över att regeringen 2012 till sist stoppade projektet att bebygga även Städjan med liftar. I stället sparades området som redan i början av 1990-talet skyddades som naturreservat.
Efter någon halvtimmes skravelvandring är vi uppe på toppen, där barnen snabbt intar en liten fästning byggd av kantiga stenar. Deras teori är att det är en gravkammare som står vidöppen mot himlen för att örnarna ska plocka upp de döda. De hittar också en nästan helt verklighetstrogen världskarta i kartlav.
Även växtvärlden känner av det speciella med Städjan. På nordsidan växer den mycket sällsynta klubbmossan, som sällskapets artjägare navigerar sig fram till med hjälp av hemsidan Artportalen. Precis nedanför toppen rister den starkt hotade mosippan i vinden, med utblommad, spretig punkfrisyr. Här har den en perfekt gråbergsläktare ihop med kattfoten, med utsikt ända till Norge.
”Sjelfva Snöhättan på Dovre-fjäll uppgifves kunna urskiljas bland de fjällspetsar, som längst i vester sammansmälta med den blåa rymden. Det är i sanning ofantliga synvidder, som från Städjans topp öppna sig för våra blickar” står det i skriften Genom Öster-Dalarne: handbok för resande och turister från 1880. Vid den tiden fick de alpinister som tog sig upp på Städjans topp rista in namn och årtal i täljda trästickor som förvarades i en liten stenkrypta här uppe. Vad skulle dessa stolta bestigare ha sagt om vår lättsamma vandring från parkeringsplatsen? Kanske hade de blivit lite provocerade av att man kan få en fullödig fjällupplevelse helt utan lidande, funderar jag. Här hörs ett elitistiskt eko från ”Fjällkarlarnas klubb”, resonerar fotografen Johan Marklund på vägen tillbaka mot tältet. Ett av inträdeskraven i denna klubb var att bestiga en tidigare obestigen topp på minst 1 200 meter. Föreningen bildades 1920 och upp-löstes 1973 efter den sista medlemmens död.
– Det finns kvar något av det där, att bara den som är stark nog förtjänar fjället. Att det är en prestation mer än en upplevelse, säger Johan.
Om man i stället ser fjällen som en upplevelse som man unnar så många som möjligt är det ju bara fantastiskt att det går att komma hit utan dyr friluftsutrustning och expertkunskaper.
– Det är något vackert med att det inte är så hög instegs-tröskel. Man kan komma i vanliga gympadojor och göra sitt livs första tältnatt några meter från parkeringen om man vill, fortsätter Johan – och det är svårt att inte hålla med.
Nästa morgon inleds i denna anda med en mycket mild bestigning av Lillnipen, en liten knalle precis intill parkeringen och vår tältplats. Den är som gjord för att locka upp barn på sin första fjälltur i miniformat, med en stig i form av en grusad trappa första biten. En bit upp i trappan kommer regnet ikapp och två medvandrare med paraplyer söker skydd bakom ett stenblock. Det är Ching-Pei Chen från Älvängen, ursprungligen från Taiwan, och hennes son. Även om Taiwan har ett helt annat, subtropiskt, klimat känner hon sig hemma här på något sätt, förklarar hon.
– I mitt hemland finns flera hundra berg över 3 000 meter. Jag saknar att vandra på höga berg, där känner man sig fri och lugn. När man har hela stora himlen blir man full av energi i hjärtat, säger Ching-Pei Chen under sitt flaxande paraply.
Regnet tar i och enligt prognosen ska det fortsätta ända till kvällen. Ursprungsplanen var att göra en flerdagarstur in i de mer ovandrade delarna av Städjan-Nipfjället naturreservat, men det får bli en annan gång.
Medlemmar i Fjällkarlars klubb må titta ner med ringaktning på oss från sin himmel, men vi lämnar deras lutherska friluftsideal och njuter av det torra livet i en hyrstuga, tills fjällen visar sitt soliga ansikte igen.
