Spårvagnen dundrar nerför backen när vi letar oss fram längs den branta Stigbergsliden. Morgonrusiga cyklister tvingar in oss mot husväggarna och bilister gnuggar sömnen ur ögonen vid rödljuset. På ena sidan gatan höjer sig det branta berget upp mot Masthuggets höjder och åt andra hållet anas närheten till Göta älv och hamnarna. En bit ner utefter gatan hittar vi det vi söker. Nummer tio. Två sammanbyggda stenhus i benvit puts.
Här, på gränsen till Göteborgs stadskärna, ligger Stigbergslidens vandrarhem. Byggnaden är från 1830-talet och gatans äldsta. För många göteborgare är den mest känd som Sjömanshuset, en inrättning som förr fungerade som sjuk-, pensions- och understödskassa för sjöfolk och deras familjer, och med tiden även ett slags arbetsförmedling. På fasaden, under STF-skylten, sitter fortfarande den murade medaljongen med Sjömanshusets sigill.
Vandrarhem har Sjömanshuset varit sedan 1996; förra året återinvigdes det efter en omfattande renovering och restaurering. Utvändigt är mycket i original, med kalkputsade väggar, spröjsade fönster mot gatan och tre olika takformer, en för vardera byggnadsdel, alla täckta med enkupigt tegel. Den stora graffitimålning som täcker västra gaveln, en sjöjungfru i sjömanskostym, är uppenbarligen yngre.
Ett valv och en utsmyckade järngrind leder till innergården, belagd med gatsten. Förr var gården en central plats för sjöfolk i jakt på arbete. Här hölls dagliga utrop om lediga platser på fartyg nere i hamnen. Att ”gå på gården” var länge synonymt med att söka jobb till sjöss.
I dag är innergården ett uppskattat uterum för vandrarhemmets gäster, en historietyngd oas med fågelsång och lagom dämpade stadsljud. Här finns bänkar och bord, delvis täckta av tak. Nysnickrade, generöst tilltagna bänkar lockar till tillbakalutad vila och småprat efter dagens upptäcktsfärder. Svalkande lövträd, gröna växter, krukor med lavendel, och trappor upp till de övre terrasserna, en gång trädgårdsodlingar, kompletterar gårdsmiljön.
Även invändigt har en del av det äldre bevarats genom åren, som stensatta trapphus, spegeldörrar och vackra fönsterbänkar i trä eller kalksten. Men nu har stora delar av huset fått fräscha ytskikt, gästkök och frukostmatsal har fått ny design och rummen uppdaterad inredning, inklusive nya sängar.
– Det här ger begreppet vandrarhem en helt annan klang, konstaterar Christina Andersson och visar runt bland tavlor med sjöfartsmotiv, ny armatur och hippa möbler. Hon är ansvarig för driften tillsammans med kollegan Anna-Karin Lodetti.
– Ett himla kul jobb med många spännande möten, försäkrar Christina. Och vi har ett toppenläge här!
Stigbergsliden ingår i vad som i dagligt tal kallas Masthugget, mellan Majorna i väster och mer citynära Linnéstan och Haga österut. Området har under flera hundra år präglats av sjöfarten och dess människor. På de branta bergsluttningarna ner mot älven bodde hamnsjåare och matroser med sina familjer, fattigt folk i trånga lägenheter utefter krokiga gator.
Superiet var utbrett och här grundades 1879 Sveriges första nykterhetsloge. Men den strävsamma vardagen skapade också en särskild sammanhållning; en hel del av det som i dag betraktas som ”genuint göteborgskt”, formades på Masthuggsbergen.
Göteborgs sjömanshus, stenlängan i Stigbergslidens backe, var en viktig institution i masthuggsbornas liv fram till 1960-talet då den sociala verksamheten togs över av andra. Vid den tiden sanerades också stora delar av området, mycket rivdes och moderna bostadskomplex restes. Bara en liten del av den gamla bebyggelsen sparades högt uppe på berget, runt Masthuggskyrkan och Fjällgatan.
I den ljumma kvällen ger vi oss ut på vandring i kvarteren. Här finns mycket att utforska. Vi flanerar långsamt med ögonen på skaft längs trottoarer, fasader och kaféer. Redan huset på andra sidan gatan imponerar. Det så kallade Stigbergshuset är vackert murat i gult tegel, med torn och utsmyckningar. Det byggdes som syfabrik på 1890-talet och ger i dag plats för kontor, ateljéer, biljardhall och teaterstudio.
Vi vandrar upp mot Stigbergstorget, ser ut över Göta älv och Stena Lines färjor, passerar klassiska Henriksberg med restaurang, kafé och festvåning. Författaren Fritiof Nilsson Piraten, så skåning han var, har fått platsen utanför uppkallad efter sig. På Henriksberg satt han och skrev succédebuten Bombi Bitt och jag.
Intill ligger Sjömanskyrkan där sjöfolk sedan 1950-talet haft tillgång till såväl andlig tröst som bastu, snickeri och bio. En bit därifrån renoveras Sjöfartsmuseet med sina berättelser om hav och hamn och Göteborgs sjöfartshistoria. Till museet hör även ett akvarium. Museet är stängt och beräknas öppna igen under 2022. Även det höga tornet intill, med den spanande sjömanshustrun i brons 62 meter upp, får vänta ett tag på besökare.
På andra sidan Stigbergstorget vandrar vi genom det så kallade Gathenhielmska kulturreservatets låga bebyggelse. Det är ett av Göteborgs äldsta och bäst bevarade områden och visar hur staden såg ut före 1700-talets stora bränder.
Reservatet, som mestadels beboddes av sjöfolk, repslagare och arbetare på varven, har namngetts av Lars Gathenhielm, eller Lasse i Gatan, som under 1700-talet verkade som såväl kapare som skeppsredare och affärsman. En pikant kombination kan tyckas, men han beskyddades av kungen och dömdes aldrig för sin omfattande piratverksamhet.
Efter att ha kikat in bakom den neonupplysta ingången till Bengans Skivbutik, som i mer än trettio år har försett göteborgarna med såväl livemusik som inspelad, vänder vi mot stan och vandrar ner mot hippa Långgatorna och vidare in på stiliga Linnégatan. Asfalten är fortfarande varm och lockar till sval öl och barhäng. Uteserveringarna glittrar av sommarklädda besökare, fiskmåsar jagar skriande kvarlämnade pommes frites och kön till det italienska glasshaket sträcker sig runt kvarteret.
Det hinner bli sent innan vi återvänder till Stigbergsliden. De tjocka stenväggarna i det gamla Sjömanshuset håller rummen svala och vi somnar gott i våra kojer. Inte ens det diskreta rasslet från spårvagnen som med jämna mellanrum passerar utanför fönstret lyckas störa nattsömnen.
I morgon ska vi klättra upp till den imponerande Masthuggskyrkan på Stigbergets topp. Därifrån kan man definitivt se ända ut till Vinga fyr.
• Öppet hela året.
• Frukostservering.
• Gästkök.
• Handfat på rummen, dusch och toalett i korridoren.
• Tillgängligt för rullstol.
• Nås med spårvagn 3, 9 och 11.
• Läs mer om Stigbergsliden.