Stockholm i mitt hjärta

Det har bara gått 22 minuter sedan vi steg på pendeltåget norrut vid Odenplan i Stockholms innerstad. Nu kliver vi av vid Kallhäll station, tar rulltrappan upp och fortsätter ut i den milt krispiga höstluften. Inte långt härifrån börjar första etappen av Signaturled Stockholm. Signaturlederna är STF:s särskilt utvalda vandringssträckor och finns över hela landet, men det speciella med Stockholmsleden är att den finns utmärkt i enbart digital form. Vi kommer att gå längs andra markerade leder som löper in och ur varandra – men bara Naturkartans app i mobilen leder oss hela vägen.

När vi studerar kartan blir det tydligt hur en grön korridor går ner längs Mälarens östra strand, in via Järvafältet, ner till Hagaparken och Nationalstadsparken, över till Djurgårdens stadsnära naturstråk och parkområden. Allt insprängt mellan bostadsområden, motorvägar och köpcentrum, som en grön skatt mitt i stadsdjungeln. Sammanlagt består Signaturled Stockholm av fyra dagsetapper som vi tänker ta några godbitar av. En av fördelarna med den här leden är att det aldrig är långt till närmsta buss- eller t-banestation, Det går utmärkt att lappa ihop etapperna efter tycke och smak, fuska med kollektivtrafik vid behov, och avsluta där det känns lagom.

Denna första dag följer vi Upplandsleden från Kallhäll och söderut, till stor del inom Görvälns naturreservat. Vi hittar starten på leden strax bortom pendeltågsstationen – och genast är det som att befinna sig i en helt annan värld. Långt från storstadsstress och bilarnas brus, i en grön tunnel av granar och mossa.

– Tänk att jag inte har gått här förut. Eller åtminstone inte på väldigt länge, säger min granne Peter Andersson som hänger med på turens första dag.

Jag tänker detsamma, vi bor trots allt bara några pendelstationer bort. Men vandringslederna som ligger nära är ibland lättast att missa.

Vi kommer ut ur skogen och går längs Mälaren. Nu när björklöven börjar gulna är det ingen trängsel vid baden, men däremot vid grillarna. Det ryker från varenda rastplats vi passerar och det gör oss på gott humör att se att så många tar med sig maten ut för att njuta av höstsolen.

Det här är ett populärt promenadstråk som passar såväl barnvagnar och rullstolar som motionärer. Men snart vänder vi in i granskogen igen, med mjuk stig under fötterna, och jag börjar fundera: Någonstans i närheten lär en av Stockholms tystaste platser finnas. Kan det vara just här?

– Det där är något som man kommit fram till genom att mäta med decibelmätare. Men exakt var i området den tystaste platsen är kan jag inte svara på, säger Dan Wennerholm när jag frågar honom på telefon några dagar senare.

”Vi fick idén att binda samman Mälaren med Östersjön. Att gå från sött till salt.”

Dan arbetar med vandringsfrågor på Svenska Turistföreningen och är den som slutfört arbetet med Signaturled Stockholm.

– Vi fick idén att binda samman Mälaren med Östersjön. Att gå från sött till salt. Då blir det en naturlig riktning, säger Dan och konstaterar att han själv imponerats av att så mycket skog och grönska finns så nära stadskärnan.

– På flera platser får man verkligen en känsla av att vara långt ute i naturen. Det trodde jag inte när jag satt med leden som en skrivbordsprodukt.

Någonstans längs den ståtliga allén fram till Görvälns slott börjar det suga i kaffetarmen. Vi tar fikapaus vid det tjusiga 1600-talsslottet som numera är ett så kallat boutiquehotell. Så här i lågsäsong är ingen servering öppen, men med termosar och medhavda mackor fyller vi på energidepåerna innan vi fortsätter längs strandkanten. Så går leden in i skogen igen, sedan utför en lite knixig brant ner till Hummelmora. Vi tar oss över ett staket och in i en hage med koblajor i gräset. Ett gäng skäggiga highland cattle möter oss, kossor med enorma horn och vildvuxen päls.

– De är inte vara farliga va?

Han som undrar heter Richard Shearer och har ett staffli på ryggen. Han är född i Sverige, men har bott i USA i nästan hela sitt liv. Nu är han på besök hos sin son och på väg ut för att skildra naturen i abstrakta färger och former. Det ska finnas en särskilt fin plats här längre fram, säger han, och vi slår följe ner till Sandviks gård. Och mycket riktigt. Nere vid vattnet står en vidunderligt fin ek. Ett riktigt klätterträd, menar Peter, som snabbt tar sig upp och utforskar de knotiga grenarna.

Solen är på väg ner i vattnet när vi når fram till fornborgen Gåseborg. Utsikten från klipporna mot Mälaren är andäktig. En segelbåt passerar genom den lysande glittergatan precis när det glödande klotet doppar sig i horisonten.

Eftersom vi inte har lust att gå ända till första etappens slutmål, vid Barkarby station, har vi redan kollat ut en busshållplats i Viksjö, ett par kilometer härifrån. Dit hittar vi med hjälp av gps genom skogen, och tar sedan buss 553 till Jakobsberg, följt av pendeltåg tillbaka till stan.

Nästa morgon börjar vi dagen med tunnelbana i morgonrusningen. Det blir blå linje till Kista och när vi hoppar av gör vi det en bit in på signaturledens etapp två. Vi vill ta den fem kilometer långa sträckningen längs södra Järvafältet, genom Ursviksområdet och ner till Ulriksdal. Först måste vi bara ta oss till själva leden. Vi lämnar Kista galleria bakom oss och tar sikte på koloniområdet som gränsar till Järva-fältet.

Där står Lotta Fälth Tarski och rensar på sin lott. Hon bor i Sollentuna men kör hit så ofta hon kan för att ta hand om tomater, zucchini och grönkål. Hon berättar att på sommaren, när det är som mest aktivitet på området, ryker det från grillarna överallt. Man lutar sig över staketet och pratar. Utbyter både tips och grödor. Kring Järvafältet bor många utrikesfödda och för Lotta är det en tillgång att ta del av både vänskap och lärdomar från andra kulturer, från Turkiet, Iran, Somalia och Kina.

– Vi kommer från olika bakgrund men odlingen har vi gemensamt. Det är en väldigt speciell gemenskap. Så här skulle Sverige vara, säger hon.

Vi går ut på Järvafältet och in i Igelbäckens naturreservat med ängsmark, vattendrag och skogsdungar. Efter bara ett par minuters promenad, mitt i den gröna kilen mellan Kista och Rinkeby, uppenbarar sig en kohage inramad av högresta miljonprogram och det ständiga mullret från E18. Det är en oväntad syn, och ännu en lärdom om vad Stockholm kan bjuda på om man bara tittar lite runt hörnet från t-bane-stationerna.

Leden fortsätter söderut, passerar under motorvägen och tar oss in i Ursviksskogen. Här förgrenar sig ett spindelnät av motionsspår. Vi befinner oss i gränsområdet mellan Sundbyberg och Solna och närmar oss Hagaparken och Kungliga nationalstadsparken. Men eftersom vi vill hinna nosa på ännu en etapp i dag har vi bestämt oss för att avbryta redan i Ulriksdal. När vi kommit ut ur skogen och passerat Överjärva gård med kafé och stall, har vi inte långt kvar till pendeln som ska ta oss tillbaka till Odenplan och vidare till eftermiddagens vandring.

Väl på Odenplan tar vi buss nummer fyra till Radiohuset och promenerar ut på Gärdet. Vips är vi en bit in på etapp fyra, den sista på Signaturled Stockholm. Kaknästornets väldiga betongkropp reser sig mot den blå himlen. Vi passerar betande hästar och glada hundar på promenad. Det här är ett av Stockholms mest populära rekreationsområden men det är gott om plats för alla. Och ju längre bort från Gärdet vi tar oss, desto glesare blir det mellan människorna.

Vi går in i skogen och fortsätter sedan runt Hundudden på gångvägen längs vattnet, med utsikt mot både Lidingö och Fjäderholmarna. Och det är då det slår mig att vi har gjort det nu – vi har vandrat från sött vatten till salt. Eller åtminstone bräckt, rättar jag mig själv. Visserligen har vi fuskat med tunnelbana, pendeltåg och buss, men det får man, det hör till. Det hör också till att stanna och fika när tillfälle ges, så när vi ser att Kafé Kruthuset längst ut på udden är öppet kliver vi in i vad som är Djurgårdens äldsta hus, ett krutförråd från 1600-talet.

Hanna Gyllenstierna tar emot med nybryggt kaffe och hembakad morotskaka. Det är skönt att vila benen en stund. Hit kommer många stammisar, berättar Hanna. Båtfolk, hundfolk, promenadfolk. Och så den där killen från Hongkong som var ute på någon typ av pilgrimsresa till olika kyrkor i världen, men dessutom hade Kruthuset på sin bucketlist. Det första han gjorde när han kommit till Stockholms Central var att låsa in väskan och promenera hit. Hanna tycker han gjorde helt rätt.

– Det här är den bästa delen av Djurgården!

Hon tipsar om Isbladskärret, som ligger en bit bort, över bron till ”riktiga” Djurgården där alla turistattraktioner finns. Till Isbladskärret kommer fågelskådare för att se häckande hägrar, strandpipare och olika typer av gäss.

– Jag älskar det området, säger Hanna.

Vi tackar för oss och fortsätter över kanalen, förbi kärret, med en avstickare till Tsunamimonumentet på Blockhusudden. Vi följer strandkanten förbi Waldemarsudde och sedan leder kartan i mobilen oss tillbaka över ön igen, förbi Rosendals trädgårdskafé och utmed de bekväma gångvägarna längs Djurgårdsbrunnsviken. Sedan fortsätter Signaturled Stockholm längs Strandvägen och Nybrokajen, till målet på Skeppsholmen. Men när solen börjar dala på himlen bestämmer vi oss för att vår vandringsdag slutar vid Djurgårdsbron. Vi hoppar på spårvagnen till city, för att vi kan och vill.

Publicerad 20 oktober 2023