Ända sedan barnsben har fjällmiljön haft en speciell plats i mitt liv. Själv introducerades jag till fjällvandring i 3-4 års åldern genom dagsturer där min far gick före och la ut godis utefter stigen. Sedan dess har det blivit många turer i både svenska och norska fjällen. Tillsammans med föräldrar, själv och senare med min egen familj. Då min yngsta dotter nu nått en åldern där jag inser att jag snart kommer få gå själv, var det på tiden att hitta fler möjliga vandringsfränder. Att gå själv har jag gjort några gånger, men även om man kommer längre så tycker jag det är tråkigt att inte ha någon att dela minnen med. Så jag tänkte dela med mig av en väldigt rolig fjällvandring som vi genomförde 2023. Förhoppningsvis kan någon annan blir inspirerad att göra någonting liknande.
Flera bekanta har genom åren som sagt att fjällvandra är någonting de drömt om. Så i årsskiftet 22/23 skickade vi ut en inbjudan till dessa bekanta att hänga på vår fjällvandring sommaren 2023. När vi träffas andra helgen i januari, kändes sommaren långt borta. Men totalt 14 personer visade intresse att följa med upp på fjället.
När vi frågade om varför man inte kommit iväg så visade det sig vara en osäkerhet inför för alla detaljer, och att man först på fjället skulle upptäcka att man missat någonting viktigt. Att hänga med någon som hade erfarenheten var för dem ett enkelt sätt att undvika detta.
Om man vandrar i en större grupp, så behöver man ganska tidigt i processen finna ut vilka datum som passar så många som möjligt och hur man ska övernatta. I vårat fall blev det ganska fort klart att det skulle bli först i månadsskiftet juli/augusti och att vi skulle behöva gå med tält, då det kan vara svårt för fjällstugor att husera en så stor grupp, vid denna tiden på året.
Sedan gällde det att hitta en färdväg som passade så många som möjligt. Med många förstagångsvandrare kan det vara svårt att veta hur långt man kan förväntas att ta sig varje dag. Vi valde en färdväg med många alternativa sträckningar, så att det skulle bli enkelt att anpassa färdvägen för oförutsedda händelser och hur mycket vi orkade. Då jag vandrat de flesta dalarna i Abisko/Kebnekaise fjällen kändes det naturligt att välja en sträckning i det området. Vi valde att sikta in oss på sträckan Katterjåkk-Unna Allakas-Allesjaure-Abiksojaure-Abisko.
När vintern blev till vår, bokades tågbiljetter och deltagarna började köpa in utrustning. Intentionen var att hålla nere investeringen för alla förstagångsvandrare, genom att leta reda på utrustning att låna och hyra. För dem som ger sig ut på sin första fjällvandring så är hyra/låna ett mycket bra alternativ. Efter sin första vandring är det enklare att veta vilken utrustning som passar de egna behoven. En annan fördel är att utläggen blir mindre och att man inte behöver tumma på kvalitén lika mycket.
Vi hade totalt tre träffar där vi planerade resan och deltagarna kunde ställa frågor (högt och lågt). Några exempel på frågeställningar som diskuterades var, vilken typ av vattenflaskor man ska ha, vad äter man, frystorkat eller hemtorkad mat, hur man undviker skoskav, hur man vadar, fördelar med stavar, etc. Även om man varje år stött på människor i fjällen som inte verkar ha koll på läget, så är min erfarenhet att många som inte gått i fjällen har lite för stor respekt för fjällmiljön. Personligen tycker jag att det nybörjaren behöver ha respekt för är skoskav, och andra fysiska problem. Mitt budskap blir därför under våren att gå in kängorna och strumporna och att gå med full packning för att vänja och ”testa” kroppen.
Till viss del ska man också respektera väderomslagen. Dimma, snö eller hällregn är förstås aldrig roligt och innan man hade gps så var dimma och dålig sikt svårt att hantera. Min erfarenhet är dock att risken att hamna i en knipa p.g.a väderomslag till stor del styrs av de egna besluten. Går man t.ex. mellan fjällstugor utefter de stora lederna, så minimerar man riskan att försätta sig i någon allvarlig situationer. Att t.ex. gå i grupp minskar också risken betydligt. Gör man däremot en topptur själv, utan regnkläder, mat, vatten och kompass så ökar risken. Vi hade egentligen bara en uttalad säkerhetsregel under vår vandring, att man skulle se den som vandrade efter en själv.
När juli kommer så står vi 12 personer på tågperrongen för att resa norrut. Vi blir sju personer som går med tält och ryggsäck, och fem som kommer att stanna på Abisko Turiststation och göra dagsturer. Timmarna på tåget ger möjlighet för deltagarna att läsa kartor och drömma sig in i vad som ligger framför dem. Flera i gruppen har inte varit längre norrut än Västerbotten så bara momentet att resa norrut blir en del av upplevelsen.
Då vi vaknar på morgonen är det grått väder, med lätt regn och låga moln, vilket drar ned på energinivån i gruppen. Men när Stenbacken/Kaisepakte passeras så öppnar himlen upp sig och solen lyser upp Torneträsk med de omgivande fjällen. Jag ler åt den nästan barnsliga förtjusningen i gruppen. Det ska i och för sig, i rättvisans namn, erkännas att vyn då man passerar Stordalsudden och ser Njullá, Abisko och Torneträsk också får en gammal fjällrävs själ att fröjdas.
Tillslut står vi så på perongen i Katterjåkk. Solen skiner, fjällen runt omkring oss visar sig från sina bästa sidor, och livet på jorden kan där och då inte vara mycket bättre. När vi börjar vandra grusvägen uppemot Nordalsstugan så är det som ett kosläpp på våren. Dessa ”nybörjare” sprintar uppför fjällsidan i en hastighet av 5 km/h. Efter 100 höjdmeter så har de dock dragit sin första lärdom; att gå uppför med full packning på ryggen kostar på.
Jag tror alla som gått leden mellan Katterjaure och Stuor-Kärpel kommer ihåg den branta bergsklacken som skiljer Sverige och Norge strax söder om Katterjaure. Det kan debatteras om den är värre att ta från norr eller söder, men odiskutabelt är att själva krönet erbjuder en spektakulär utsikt och utmärkt pausmöjlighet. På gränsen mellan Sverige/Norge blir jag alltid fascinerad över att det i fjällvärlden är så tydligt hur den västra plattan en gång sköt upp ovanpå den östra. Bättre geografilektion kan man inte få. Vertikala minerallager i väster, horisontella i öster. Grönare och mjukare svenska fjäll, och de norska stenigare och brantare.
Under dagen ser vi fler fjällämlar än vad jag sett totalt under mina 5-6 senaste fjällturer. Att se dessa små krabater gör att man blir glad. Mycket lämlar innebär också att det finns mat till många andra i fjällets näringskedja.
Vi väljer att slå läger på den norska sidan på en underbar gräsäng efter att gått ca 8 km. En bra första dag för alla nya fjällvandrare. Någonting som förstagångsvandrarna reagerat över, är alla skiftningar, man går några meter och nya perspektiv öppnas upp. Denna entusiasm över fjällvärdens föränderliga karaktär lyfter även min egen upplevelse. Som senior fjällvandrare är det upplyftande att återigen få möjlighet ”att upptäcka fjällvärlden”. Vyerna som de sett denna första dag får en av dem att yttra att ”Även om det regnar resten av veckan, så har vad vi upplevt idag gjort resan värd sin möda”. Det är bara att hålla med.
Nästa dag behöver vi vandra 15 km för att följa vår turplan. Vi får en helt underbar start på dagen med strålande solsken, kokkaffe till frukost och vi lyckas hålla en god marschtakt. Men efter 1 timmes vandring så får en av de yngre deltagarna ont i ljumsken. Gårdagen har satt sina spår. Vi tar oss långsamt framåt tills vi kommer fram till jokken som kommer ned från Hoiganvággi. Att ljumsken mirakulöst skulle bli bättre är inte troligt, så vi bestämmer att byta till en av de alternativa turförslagen, vi tar sikte på Abiskojaure, via Hoiganvággi, istället.
Då man går med (eller som) förstagångsvandrare är det viktigt att kunna anpassa upplägget, och ändra sin turväg eller ha vilodagar att tillgå. Ingen kan i förväg veta hur ens kropp ska fungera eller vilka takt man kan hålla. Varvtider från elljusspår kan ge en hint, men den säger ingenting om kroppens reaktion på 20kg packning, 600 höjdmeter, 10 km i ojämn terräng etc. Desto större grupp desto större sannolikhet att någon kommer få någon typ av problem och desto längre tid tar det att vandra en sträcka. Man kan också skada sig, bli magsjuk etc.
Vi omfördelar lite packning mellan oss och fortsätter i en takt som anpassas till den långsammaste (vilket inte är fort då varje steg gör ont). På slutet så bär vi ryggsäcken också, så att ljumsken ska få vila så mycket som möjligt.
Men vädret är fortfarande fantastiskt och vi har en underbar solnedgång vid vår tältplats. Trots att vi inte gått så många kilometer så är flera av oss ganska fysiskt trötta. Kanske är det så att den psykiska ansträngningen då man ser att någon har ont, tar mer energi än vad man tror. Därför är det perfekt att kunna överraska alla deltagarna med chokladpudding och sprutgrädde. Jag brukar ha som princip att varje vandring ha med mig någon typ av ”humörboosters” för sådan här tillfällen. Det är helt klart väl värda extra gram.
Den onda ljumsken känns mycket bättre nästa morgon. Men vi fördelar om nästan hela packningen, så att det bara blir sovsäck, liggunderlag och lite personlig packning kvar att bära. Hoiganvággi är lättvandrat och det går till 99% att följa olika renstigar. Efter några kilometer stannar vi för att en av deltagarna vill ta en geocach. ”Under en sten” är ledtråden, där vi står och tittar på ett fält av bara sten. Efter 30 minuters letande är det bara att ge upp. Annars fortsätter naturen omkring oss att skifta karaktär, dalen blir grönare och vidare, i horisonten börjar man se Gárdenvárri, Ádnji och Miesáčohkka. Humöret i hela gruppen är bra, och vi tar oss 16 km ner i dalen. På kvällen när vi ska slå läger slåss vi med myggen innan det kommer regn och vi kryper in i tälten.
Då det regnar hela natten så tänker jag att vi kan undvika den täta fjällskogen som kommer om man följer Hoiganjohka ned i dalen som förbinder Abiskojaure med Unna Allakas. Mitt förslag är att vi tar sikte mot rengärden som ligger på 820 meters höjd, för att sedan följa fyrhjulingsspåren ned i dalen. Men gruppen föreslår istället att vi ska gå via Boazojávri för att ta oss ut på leden mellan Kårsavagge och Abiskojaure. En för mig ny sträcka som gladeligen kan rekommenderas, då Boazojávri ligger vackert inklämt mellan fjällsluttningar nedanför Boazačohkka. Medans vi går på skrå upp emot Boazojávri följs vi av fjällvråkens och ljungiparnas pipanden. Då vi rundar sjön kommer vi in i Abisko Nationalpark. Norra sidan av sjön består av stora fina gräsängar. Så det är lättvandrat. Tänk vilka underbara tältplatser dessa ängar erbjudit om de hade legat utanför nationalparken.
Vi går igenom det östligaste passet på den norra sidan av sjön, skrämmer upp en familj fjällripor och får se Abisko nationalpark breda ut sig, med bergsryggen, där leden mellan Abiskojaure och Kårsavagge går, i förgrunden. Medans vi står där och spanar så ser vi ett sällskap komma gående på nämnda led. Nu kan vi enklare hitta en bra väg ned genom vide- och dvärgbjörkssnåren.
Kiosken på fjällstugan kallar. I nedförsbacken mot Abiskojaure säger min GPS att vi når 7.5km/timmen under kortare perioder. Det passar gruppen bra att övernatta vid STF Abiskojaure. Några passar på att basta och tvätta av sig. Vi charmas också av stugvärdens 15-åriga tvillingdöttrar och handlar lite godsaker till efterrätt. Fjällbjörkarna runt tälten skyddar mot nattens hårda vind och regn.
Vi ligger väldigt bra till i tidsschemat och har två nätter kvar innan vi behöver vara framme vid Abisko Turiststation. Så vi tar det lugnt på morgonen och kommer inte iväg förrän vid 11 tiden. Två i gruppen stannar kvar i Abiskojaure för att vila knän, medans vi andra beger oss mot tältlägret i Ballinvvággi. Autobahn/Kungsleden blir en ny upplevelse för våra debutanter. Nu har de fått uppleva mindre leder, små stigar, gå obanat och stora leder. Lätt nedför är det nu inget problem för oss att hålla fart och på under två timmar tar vi oss till Ballinjohka.
Efter lunch vid bron över Ballinjohka tar det oss drygt en timme att gå 2.5 km uppför fram till tältlägret. Tältlägret vid Ballinvvággi, som numera har dass och flaggstång, är en utmärkt övernattningsplats med underbar utsikt. Anledningen att vi begett oss hit är att vi på vår näst sista dag planerar att gå in i Ballinvvággi för att kanske bestiga en topp eller gå fram till en glaciär.
Så nästa morgon plockar vi loss topplocken på våra ryggsäckar och använder dem som slingbags, där vi packar med oss lite snacks och kläder. Efter drygt 2 timmar har vi tagit oss längst in i dalen. Ballinvvággi är vackert, med höga bergssidor och stora gräsängar runt, den numera, före detta kåtan. Själv är jag för dåligt tränad för att ge mig på ytterligare 700 höjdmetrar men tre mer energiska medvandrare beger sig upp, utefter bergkammen, mot Ballinčohkka (1737). Planen är att från toppen ta sig till 1523 toppen för att sedan ta sig ned till tältlägret igen.
När de kommer upp på toppen blir det väderomslaget. In kommer dimma och regn. Trots detta går det hyfsat bra tills de passerat 1523 toppen. De stora stenblocken är nu hala och sikten dålig. Sista biten tar dem 2 timmar. En av dem stukar sin fot rejält. Så de är ganska slutkörda då de kommer tillbaka till tältlägret. Det låter dramatiskt men som sagt, det är tid och plats, som gör väderomslagen besvärliga. I detta fall borde vi ha tittat på väderleksprognosen en gång till innan toppturen startades.
Vi tejpar upp den stukade foten, fördelar om packning och beger oss istället ned till tältplatsen som ligger utefter kungsleden ca 4.5 km söder om Abisko Turiststation. Här möter vi upp de två som stannade en extra natt vid STF Abiskojaure. Under högsäsong blir det här en stor lägerplats med 30-40 tält / natt. Runt lägerelden samsas folk av flera nationaliteter och folk som påbörjat sin vandring blandas med de som är på väg att avsluta sitt äventyr. Det är lätt att det trevliga umgänget leder till sena kvällar och långa frukostar. Tanken slår mig att det hade varit intressant veta bur det går för flera av de planer som man får höra om. En tjeckisk man, som vandrat långa leder i andra länder, hade t.ex. ambitionen att gå hela kungsleden på 15 dagar, klarade han det? Hur långt kom han?
För egen del så blev det inte som vi ursprungligen planerat. Men vi har haft en annan, fantastiskt, tur och alla är nöjda när vi nästa dag kommer fram till Abisko Turiststation. En varm dusch och rena kläder blir en underbar avslutning på vår fjälltur. Att sedan tågresan hem blir en katastrof med 9 timmars försening och vinterkräksjuka på tåget är en historia för ett annat tillfälle