Det är inte så långt kvar till toppen: Sönner-Tväråklumpen 1409 meter över havet. Men det är inte heller så mycket kvar av orken.
– Det är jobbigare än jag trodde, säger Jens Bjöörn från Stockholm som lagt sig ner i snön medan vi väntar på de sista två deltagarna som sakta närmar sig.
– Jag är i rätt hyfsat kondition, men det är nog extra jobbigt i början när man inte har rätta tekniken.
Onda fötter, ork som tryter, en envis vind och en troligtvis inte så mjuk nerfärd, lägger lite sordin på stämningen under sista rycket mot toppen.
– Ingen ska känna att den måste upp, säger kursledare Mikael Öberg. Det ska finnas krafter kvar till att ta sig hem också. Men… nu är det väldigt lite kvar och det är inte lika brant längre.
Det behövs lite pepp från kursledarna Mikael Öberg och Johan Arnemo. Men när väl de tio deltagarna i STF:s toppturskurs för nybörjare till slut blickar ut över delar av Jämtlandsfjällen går det inte att ta miste på tillfredställelsen. Stighudar fladdrar i vinden. En klunk vatten i torra strupar. På med en jacka för att hålla värmen. Någon fipplar med telefonkameran. Hjälmarna justeras, pjäxor klickar i bindningarna och sedan är det dags att välja väg ner.
– En fördel med att gå samma sluttning upp som man sedan åker ner är att man får koll på snöförhållandena, och om det är något hinder man ska se upp för, säger Mikael Öberg. Det är speciellt bra om vädret slår om och sikten försämras.
Men i dag är vädret bra, guiderna har koll på platsen och lavinfaran på sluttningen är liten. Det blir en blandad åkupplevelse, fin snö och stenhård sluttning i ett och samma åk. Framförallt tar det slut väldigt snart. En timme upp – ett par minuter ner. Sådan är skidbestigningens verklighet där ”Earn your turns” (förtjäna dina svängar) och ”Man ska njuta av vägen upp också” är uttryck som entusiaster gärna delar med sig av. Kort sagt: Gillar du inte att svettas och kämpa är det här inget för dig.
Lagom lutning på Tväråklumpens östra sluttning.
Vändsteget har sin egen teknik.
Och så äntligen nerför!
Samling och taktiksnack inför bestigningen av Tväråklumpens drygt 1400 meter.
Snart står vi alltså åter i dalen, med hjälmar nerpackade och stighudar påklistrade under skidorna igen. Bindningen är omställd till att bara fästa pjäxan i tån. Med lös häl och pjäxskaften i gåläge, blir rörelsen framåt och uppåt till en ganska behaglig upplevelse, trots allt.
– Utrustningen är ofta bättre än orken, säger vår guide Johan där han går bredvid oss andra på led.
– Det gäller att inte gå för brant. Stighudarna och hälhöjarna gör det möjligt, men orken tar snabbt slut om man går för rakt upp.
Johans stil är lätt och ledig, nästan som om han är på promenad i parken. Men så är han van, väldigt van. Det är förstås med toppturer som med allt annat fysiskt, gör man något mycket kommer man närmare perfektion i en rörelse, och får bra flås dessutom. Ju bättre försäsongsträning, desto bättre kondis och desto roligare toppturer på snö.
För oss som inte bor i fjällen innebär det att backträning med packad ryggsäck och stavar är bra förberedelse. På toppturen ska nämligen vindsäck, matsäck, vatten, extra värmeplagg, spade och sond med i ryggsäcken. Det blir några kilo att släpa på, utöver skidorna.
– Och kom ihåg att man aldrig kan ta med sig för mycket fika, säger Mikael. Jag har då aldrig ångrat den extra vikten av en macka till.
Lite mer glädje hos de som lär sig något helt nytt
Livet som topptursåkare är bokstavligen en berg- och dalbana. I Sverige, där de allra flesta berg trots allt är modesta, blir det ofta mer än en topp per dag. Det går också upp och ner med energin. Trötta ben och en lockande bastu får halva gänget att bege sig ner mot fjällstationen när vi når topp nummer två, Tjiejhtenrudtje, 1382 möh – för många känd som Getryggen, Storulvåns eget hemmafjäll. Resten av oss fortsätter mot Lill-Getryggen, även kallad Turisttoppen.
En extra halvtimme uppför resulterar i ett riktigt bra åk med fin snö som blåst in på sydsluttningen. Lutningen är inte mer än dryga 15 grader och vi kan lugnt och i egen takt njuta av rytmiska svängar. Leenden sprider sig över ganska trötta ansikten när marssolen bjuder på sina sista strålar. Johan ser glad ut han också ut, trots att han gjort det här så många gånger förut.
– Det är nog faktiskt roligast att hålla i kurser för nybörjare. Det är lite mer glädje hos dem som lär sig något helt nytt, säger han när vi samlar ihop gänget för att skråa sista biten ner.
– Och jag gillar ju positiva överraskningar jag också. Det här åket var bättre än jag trodde det skulle vara.
Johan, Mikael och de andra guiderna har haft fullt upp med att handleda nybörjare på topptur. STF:s grundkurser för toppturer blev så populära våren 2017 att Storulvåns fjällstation fick lägga in en extra kurs. Den blev fullbokad på ett kick den också. För femton, tjugo år sedan var det telemarkssvängen som dominerade utförsåkningen utanför de etablerade skidanläggningarna. Även kursutbudet.
Telemarkåkningens djupa knäböj kräver benstyrka och god teknik. Men i takt med att den alpina utrustningen blivit stabilare och lättare har drömmen om att lämna pistad mark nått en bredare grupp av skidåkare.
– Fler vill testa och vi ser en stor ökning de senaste åren. Det är jätteroligt, säger Martin Strömgren, sportchef på Storulvån.
En liten skara telemarks- och snowboardåkare gillar också toppturer, även om de är i klar minoritet jämfört med dem som åker på skidalpinutrustning, så kallad randonnée-utrustning i dag.
– Vi använder oss av begreppet toppturs i stället för randonnée från och med 2018, förklarar Martin Strömgren medan han skruvar på en bindning i uthyrningen.
– Det är mer inkluderande och säger mer vad det handlar om. Och så blir det inte så mycket fokus på just utrustningen. Man använder det man är van vid.
Även om parallellsvängen är vanligast även på fjället finns det en viktig sak som skiljer toppturer från åkning i våra pister. Vi är på fjället. Långt från liftar och pistörer som ser till att allt är fixat och säkert. Du och ingen annan avgör var du ska gå och om det är tryggt. Det handlar om att läsa terrängen och ta sig säkert mellan toppar och snöfyllda snösluttningar och möta vädrets utmaningar lika väl som den egna fysiska.
Ett äventyr som kräver kunskap och förnuft
Karin Pettersson från Göteborg är rutinerad telemarkåkare och långfärdsskridskofantast och valde kursen för att lära sig mer om just fjällsäkerhet och laviner.
– Jag gillar att det är lite motigt, äventyr och strapatser, och jag älskar skidåkning i berg och fjäll, Men jag har inte vågat mig utanför det som är just pistnära tidigare. Det var därför det blev en kurs, säger hon.
Det görs publika lavinprognoser för delar av de svenska fjällen, på uppdrag av statliga Naturvårdsverket. Men det är generella bedömningar av var det förväntas vara riskfyllt, baserat på historik och data om nederbörd, temperaturer och vind. Varje sluttning är dock unik. Besluten på plats måste varje åkare fatta, och för det krävs kunskap. Även om antalet lavinolyckor med dödlig utgång är få i Sverige är det alltid en risk att någon hamnar där under snön.
– Killar i grupp är en riskfaktor, säger Mikael Öberg. Tjejer är ofta förnuftigare och mindre riskbenägna.
Och visst kan det vara svårt att backa från ett bra åk. Har man kämpat sig upp i flera timmar till sluttningen med mjuk, orörd och djup snö är det svårt att låta bli – även om risken för laviner är allt för stor. Det är ju ändå drömbilden för alla: att bara flyta nerför branten i perfekta svängar.
I varje topptursåkares utrustning ska en så kallad transceiver ingå. Det är sändare/pejlare som placeras under skalkläderna, nära kroppen, och som också kan ställas om att söka rätt på andra transceivers genom pejling. I kursen ingår att pröva på att använda våra transceivers. Vi får lära oss att den kan lokalisera en begraven person på några meter när. För att hitta en kropp mer exakt under snön används en sond, en tältbågeliknande hopvikbar stav, tre meter i utfällt läge.
”Storslaget, utmanande och trevligt”
Övningen övergår därefter i grävning i rasande tempo. Det måste gå fort. Vi ska två meter ner i hårt packad snö. Svetten sprutar och alla turas om att gräva och skyffla bort snö för att komma ner till skidåkaren därunder som snart får slut på syre. Momentet är ett allvarligt och viktigt inslag i en fritidsaktivitet där alla helst ser framför sig stora svängar i solig pudersnö – inte att man kan dö i en lavin. Vi får på den här kursen framför allt lära oss att undvika risker, hålla oss på den säkra sidan när vi väljer väg upp och åk ner.
– Det här är bara att nosa lite på lavinutbildningen, säger Mikael. Jag skulle rekommendera alla som vill hålla på med toppturer att gå en längre lavinkurs.
Han förklarar att inga laviner går på sluttningar som är flackare än 25 grader. Men…
– …det kan vara brantare ovanför er och där kan det komma snö i rörelse, särskilt om det är andra åkare på fjället.
Fjällets toppar tycks i alla fall kittla och locka en bred skara. Spridningen på deltagarna är stor, inte bara i ålder, också förväntningarna har varit ganska olika. Hans Furudal från Uppsala har tidigare njutit av fjällets orörda vidder på turskidor och utförsåkning i skidorternas pister. Inför kursen funderade han på möjligheten att gå med randonnéeutrustning mellan fjällstugor, och göra toppturer när vädret och snön är bra.
– Jag inser nu att det ändå är för klumpig utrustning för det. Men jag kommer absolut hyra på stationerna någon mer gång.
Jens Bjöörn, som var rätt trött där i branten upp mot Tvärå-klumpens topp, upplevde att tekniken satt lite bättre sista dagen. Rörelsen blev naturligare och gåendet mindre jobbigt efter ett par dagar.
– Storslaget, utmanande och trevligt, sammanfattar han helgen.
Allra nöjdast är kanske Karin Pettersson som blivit mycket förtjust i sina randonnéeskidor.
– Benen orkar så mycket mer och jag klarar svårare underlag, jämfört med när jag åker telemark, säger hon.
Hennes dröm är att göra toppturer i Norge och efter den här kursen är hon lite närmare den drömmen. Men helt konverterad till skidalpin åkare är hon ändå inte.
– Visst kan jag sakna det sköna gunget i telemarksåkning, säger hon lite nostalgiskt. Jag älskar den rörelsen!
