Kanske är det just i februari som man behöver det som mest: åka hemifrån några dagar, varva ner och fylla på med nya krafter. Smita från vardagen. Njuta av en kort resa med vacker-naturgaranti. Det är egentligen ren tur att det finns en sådan skog som Tyresta strax utanför Stockholm – så lättillgänglig för så många.
Skogens kärnområde har varit nära avverkning flera gånger, bland annat på 1930-talet. Men en kunnig länsjägmästare och så småningom aktionsgruppen Rädda Tyresta spelade i olika omgångar huvudroller i dramat vars upplösning gav området nationalparkstatus. Så här har vi nu den största urskogen söder om Dalälven, bara två mil från Sergels torg. Ingen annan huvudstad i Europa har något liknande.
Det blir ett färdigt helgpaket för oss, med vandring i Tyrestas vintriga gammelskog och övernattning på vandrarhemmet Lilla Tyresö. Matsäck på turen och frukost ingår. Att där finns ett pampigt 1600-talsslott med omgivande park några hundra meter bort ger en viss guldkant, likaså det havsnära läget. Vi märker tydligt hur väglaget och kallgradsvädret vänder mot tö när vi kör sydösterut genom snödekorerade förorter från Stockholm mot havet. Det får oss kanske att öka farten en smula, men inte att tappa humöret. Man är väl luttrad. Att vintern är ombytlig i dessa trakter är ingen nyhet precis.
Efter incheckning på vandrarhemmet ger vi oss ut i snöglopp och gråväder för att viga eftermiddagen åt Munkvandringen, en kortare slinga som startar alldeles vid vandrarhemmet. Vattendroppar faller som regn från den tinande snön på träden, det bildas små kratrar i snön och regnstället får göra skäl för sin plats i packningen. Snömodden sprutar kring kängorna – kloff, klafs, kloff, klafs – man får passa sig så att man inte halkar.
Söder om Långsjön ligger en del av nationalparken som eldhärjades vid den stora skogsbranden 1999. Spåren syns fortfarande, även på håll.
Hälften av Tyrestas skogar kan kallas urskog, det vill säga orörd i modern tid.
Vandrarhemsvärden Jessica Westling hittar lugnet i skogen.
Tyresö slott lockar med 1600-talsstämning och åretruntöppet kafé.
En, av många, fikastunder.
Över fem mil vandringsleder
1993 inrättades Tyresta nationalpark och en stor del av den omgivande naturen har sedan steg för steg blivit naturreservat. Här finns över fem mil vandringsleder, bland annat går Sörmlandsleden härigenom, men också gott om plats för den som gillar att ströva planlöst och gå lagom vilse. Huvudentrén till Tyrestaskogen, med naturum, utställningar, servering och raststuga, ligger i Tyresta by i Haninge. Den som vill kan gå en hel dag därifrån och komma ut vid havet utan att ha korsat en enda större väg eller ens ha lämnat skogen. Från den gamla byn med anor från järnåldern utgår många av de aktiviteter som erbjuds i nationalparken året runt. Men det går också att ta sig in i nationalparken från andra håll, exempelvis härifrån Tyresösidan.
Munkledens markeringar för oss uppför och nerför närmsta berg och sedan ner i ett område med en blandning av gamla sommarstugor och nybyggda villor. Vi följer leden förbi rangliga bryggor och stora ekar upp i en skogsbacke. Fotografen Roine, inbiten fågelskådare, vill att vi ska lyssna efter stjärtmes men just då kommer två franska bulldoggar, Ellen och Svea, lyckligt kutande på stigen och stjäl all uppmärksamhet.
I småregn sitter vi sedan en stund vid en makalös utsikt och spanar mot storskogen i fjärran och ut över den duvblå isbelagda Albysjön långt under oss. När vi vandrar vidare finns inte längre några ledmarkeringar och vi upptäcker att vi inte har en aning om var vi är. Ingenting stämmer med den lilla, högst begränsade broschyrkarta som vi har med oss. Vi fyller på energidepåerna med äggmackor, nötter, te och kaffe, fryser lite i blöta vantar. Efter en del dividerande och ett antal kilometers extra knatande – vi har hamnat långt utanför kartan – är vi tillbaka på spåret. Vi går oss varma, kollar bävergnag och fina gläntor och pratar om livet.
”Det är något särskilt med att befinna sig i en gammelskog där träd av alla åldrar får finnas”
Tillbaka på vandrarhemmet noterar vi en liten affisch om mindfullnessvandringar i slottsparken intill vandrarhemmet. Naturhälsopedagogen och sjukgymnasten Bosse Rosén erbjuder utomhusaktiviteter med hälsofokus året runt, både i parken och i Tyrestaskogen.
–När man sitter hemma i soffan underskattar man ofta hur härligt det är när man väl är ute. Så det finns en poäng med att tvinga sig själv att gå ut, konstaterar Bosse Rosén och berättar att i vissa delar av slottsparken finns ingen belysning. Dit leder han gärna vandringarna.
– Vi går med fotogenlyktor, det är extra stämningsfullt.
Han pratar om Tyresönaturen som andningshål, en plats för livsnjutning. Själv bor han bara ett par kilometer härifrån. Vintertid åker han gärna långfärdsskridskor på Kalvfjärden, skidor på de fina spåren som brukar finnas i Tyrestaskogen eller tar en ospårad tur och trasslar sig fram mellan granar och tallar i nationalparken.
– Hela skogen ändrar karaktär när det är snö, säger han. Och det är märkligt, trots att man är så nära staden, så ser man sällan folk om man bara går lite vid sidan av de stora stigarna. Här finns plats för många fler.
Gammelskog med träd av alla åldrar
Nästa dag krasar det under fötterna när vi beger oss ut. Några minusgrader och klart väder gör vad det gör med ett landskap och människa, det är ljust, vackert och går lättare i dag helt enkelt. Nu väntar nationalparken. Vi tar bilen några kilometer och ställer den på en parkering en bit bortanför Brakmaren, just i gränslandet mellan betesmark och skog.
I dag ska vi gå den åtta kilometer långa Storskogsslingan, inte så långt kan tyckas, men vi tänker ta det lugnt och unna oss flera fikastunder. Stigen in mot nationalparken är, när vi väl hittar den, orörd sånär som på spår från en människa med hund samt tass- och kloavtryck från en korsande grävling. Snötäcket är tunt men distinkt och blåbärsriset naket. Barrskogen står stadigt när vinden river och sliter i trädtopparna, det dånar, brusar. I de sällsynta mellanrummen, när vinden hejdar sig lite, kan man höra en porlande bäck och småpratande fåglar.
– Nu kommer det korsnäbbar, hör du? säger Roine som har fågelöra och sylvass hörsel.
Inte gör jag det. Vi dricker termoskaffe vid en liten fin myr och sitter där med solen på näsan, kisar, njuter, andas skogsluft. Känner oss omslutna. Det är något särskilt med att befinna sig i en gammelskog där träd av alla åldrar får finnas. Många är åldringar på mellan hundra och trehundrafemtio år. De äldsta tallarna i den här skogen är minst fyrahundra! I Tyrestaskogen får träden växa, men också dö i fred. De får ligga där de faller, eller stå kvar för att sedan brytas ner, till stor lycka för otaliga mängder skalbaggar, svampar och andra organismer som är beroende av deras döda ved för att leva.
Nu är det vinter och många av skogens invånare vilar, men under det tunna snötäcket finns en biologisk rikedom som ingen bruksskog kommer i närheten av. Jag kan inte säga annat än att det inger vördnad.
