Ljuset. Som skapelseberättelsens gravyrer i Dorés bibel. Strålarna av ljus som trycker sig igenom sprickorna i molntäcket här och där och lyser upp små bitar av det gulnande landskapet. Regnet som kommer och går. Fötterna trampar längs renstigar. Hala block och videsnår. Upp- och nerför små kullar. Blåbär och några små envisa blommor som hänger i. En regnbåge, den blir dubbel och sedan är den borta.
Halkar på en sten och får många kilo ryggsäck över mig. Stortån krampar lite inne i de blöta kängorna. Bergssidornas alla karaktärer. De vresiga svarta med spetsiga stenar. De gröna, hobbitvänliga med hedar och små vattenfall som friskt hoppar fram och blir till bäckar. Både och hela tiden. En dubbel regnbåge som trycker bort smärtan i stortån och uppgivenheten efter den senaste vattenpåfyllningen i kängorna.
Paus för att sakta knapra de torkade mangoflarnen, russinen och de alltför få chokladbitarna. Njutningen när lakritsgrodan, som jag lagt en i varje dagsranson, får explodera i munnen samtidigt som molnen drar bort från en topp. Vi vandrar i Sarek, nationalparken, Sveriges största högfjällsområdet. ”Den innersta helgdomen i det svenska friluftslivets klassiska land.” Så beskrev Dag Hammarskjöld sitt Sarek.
Från kanten av Låddebákte strilar solen in och färgar Rapaselet i guld.
De uråldriga bergerns berg. Bielloriehppes fårade sida reser sig på andra sidan Rapaselet, mitt emot Låddebákte.
Stor sten, liten sten och hal sten. Låddebáktes branter är en utmaning för knän och leder. I bakgrunden lurar Skårkigubben med sin lilla sjö och där bakom glimtar Rapadalen.
Hösttur i Sarek kan vara en blöt historia. Ibland känns det som att vandra i ett regnmoln – och ibland gör vi faktiskt just det.
Inga stugor eller kryssleder. Det är just det vilda och orörda som är grejen. Det vurmade Hammarskjöld för, som engagerad i bland annat STF. Han ville inte se ett turistanpassat Sarek och fasade för den dag då ”tältet, sovsäcken och kompassen också i Sarek blivit överflödsvaror”. Det blev som han ville; och Sarek kan fortfarande klassas som både obekvämt och otillgängligt.
Området kan ändå nås från flera håll. Den pampigaste entrén ligger i söder. Här skär Ráhpavuobme (Rapadalen) fem mil rakt in i högfjällsområdet; kanske det vackraste och vildaste vi har i norra Europa. I dalens botten slingrar sig älven Ráhpaädno söderut, för att mynna i en mosaik av kanaler och bankar i sjön Laitaure. Från fjällhemmanet Aktse, vid sjöns strand kan du beställa båtskjuts in till parkgränsen (i nationalparken är all vattenburen trafik förbjuden).
”Här har vi en stig att vandra och bara det är lyxläge i Sarek”
Vid fjällklossen Nammásj börjar stigen upp längs älvkanten: genom djungellik vegetation, över sankmarker och sandbankar. Den här gången har vi emellertid gått in i Sarek norrifrån. Vi har korsat gränsen från Stora Sjöfallets nationalpark vid Gukkesvaggebron i nordväst. I veckan har vi sedan bestigit Sarektjåhkkå, massivet som rymmer 20 glaciärer och 35 toppar, varav fyra är över tvåtusen meter.
Med skakande knän stod vi på Buchttoppens kam, 2010 meter över havet. Där beslöt vi att vända de övriga topparna ryggen och ta oss ner igen, eftersom vädret var för osäkert. Men det är en annan historia.
Vidare mot fågelklippan
Nu har vi tagit oss vidare söderut och ner i Ráhpavuobme (Rapadalen) med sikte på berget Låddebákte, fågelklippan på samiska. Som en stor kloss, kring vilken älven Ráhpaädno sakta vrider sig, vilar Låddebákte mitt i dalen. Tielmavadet ligger här, där älven delar upp sig och blir till Rapaselet. Det här är dalens höjdpunkt. Många vinterturer har jag legat under Låddebáktes brant och tittat upp och tänkt att en gång ska jag dit. Nu ska det ske.
Det blir en dagstur från vårt läger högre upp vid ingången till Snávvávágges dalgång. Här har vi en stig att vandra och bara det är lyxläge i Sarek. Det är brant på fjällsidan och stigen leder upp och ner genom videsnåren.
Vi kommer ut på andra sidan branten och nu är det finhed ända bort till sjön på Låddebáktes baksida där vi tänker ta oss upp. Molnen skiftar och solen trycker fram då och då. En envis regnbåge står som en portal över dalen bakom oss. Några renar hälsar oss välkomna och drar fort iväg. Vi tar lunch vid sjön och ser stigen fortsätta ner mot nedre Ráhpavuobme.
Här i dalen trivs alla de fyra stora rovdjuren: björn, varg, lo och järv. Och just här är björnmarker. Den gamle parkvakten Edvin ”Sarek” Nilsson berättade för mig att han sett hur vandrare på stigen upp mot Låddebákte passerat björnar på bara några meter utan att upptäcka dem.
Skårkigubben, ett med fjället Skoarkki, tittar vresigt ner på oss och Magnus börjar sakta nynna Griegs I bergakungens sal. Det är så det känns – som att vi rör oss i bergakungens land. Sen bär det av uppåt på stenarna. Ibland ganska hala stenar, ibland ganska brant. Vi knogar oss sakta upp och har snart tagit några hundra höjdmetrar. Vi tar oss ut mot kanten och ser rakt ner. Där, bortom bråddjupet, breder selet ut sig.
– Jesusljus! ropar Fredrik.
Solstrålarna strilas ner genom molnen och älvens meandrar gnistrar som silverormar. Silver och guld, där vi står och lutar oss på våra stavar. De vredgade molnen över Bielloriehppe på andra sidan, och den grönskimrande sjön vid dess fot. Jag har sett det förut på bild men det här är mäktigt.
Tälta och spela flöjt
Då vi alla är fotografiskt intresserade utbrister nu febril aktivitet. Det är ”kille på sten”, ”kille som spanar i kikare” och ”kille som ligger på kanten och ser allmänt nöjd ut”. Fredrik drar sin vana trogen fram en flöjt. Han berättade tidigare att hans föräldrar gått mycket här och att hans pappa har samma förkärlek för flöjtspelande ute på fjället. De ska ha tältat här i Snávvávágge och spelat flöjt, så nu vill Fredrik också gärna spela lite.
För att vara ärlig låter det sådär med all vind som blåser bort tonerna. Men det är fint när han står där på kanten med hela selet gnistrande under sig. Detta pågår ett tag och sedan fortsätter vi uppåt. Till slut, efter ytterligare många fotopauser, når vi toppröset. Det är ingen riktig topp utan mer som en platå. Nu har solen tyvärr gått i moln så fotoivern dämpas något.
Vi sitter där och tittar ner i selet och försöker se några älgar. I Rapadalen härskar de stora Sarekälgarna som bara ger dig en trött blick när du går förbi. Men nu lyser de med sin frånvaro. Vi spanar rakt in i Sarvesvágges dalgång och upp i Ålkatjmassivet och dess avsmältande glaciärer.
Vi kommer senare att se en bild av glaciärerna när vi bläddrar i en gammal STF-årsbok. Bilden är tagen av Sarekutforskaren Axel Hamberg i början av 1900-talet och skillnaden, jämfört med i dag,
är stor.
Strax intill oss börjar även Låddebákterännan. Ett brant skidåk som vi spanat av i guideböckerna och även sett utgången på när vi passerat nere i dalen året före. Vi har redan på skrivbordsstadiet konstaterat att det verkar helt galet. Och det är inte så att vi ändrar oss när vi ser det på riktigt. Vi hoppar nog över att ta oss hit i vinter.
Snart blir det kallt så vi börjar gå ner. Nu tar vi norrsidan som vi förut konstaterade såg ut att kunna funka. Det funkar fint. Stenigt men fint, trots att vi är lite möra i kropp och leder efter en intensiv vecka i Sarekterräng. Magnus haltar bakom mig och hans knä verkar vara redo för vila.
När vi är nere från fjället börjar det snart skymma och vi skyndar oss genom Snávvávágge, trots trötta ben och vansklig terräng. Mörkret faller fort och vi har en bit att gå. Men vi orienterar bra och just innan allt ljus försvinner snubblar vi på vårt läger. Tillbaka i tältet blir det risotto med rinnig chokladpudding till efterrätt.