Vi vandrar in i Skuleskogens gröna värld. Solen letar sig ner mellan granar och lyser på mossa och stenblock. Det är fridfullt här i nationalparken, bara en hackspett knackar i fjärran. Stigen slingrar fram, delvis spångad, och passerar myrar med förvridna urtallar.
– De ser ut som totempålar, tycker fotografen Nicklas.
Mitt i skogen öppnar sig fält med runda klapperstenar som visar var kustlinjen gick före landhöjningen. För 8000 år sedan slog havet in här med svallande vågor. Nu hörs bara vindens sus i träden. Den stora och snabba landhöjningen som pågått sedan senaste istiden, är själva grunden till att kuststräckan utmed norra Ångermanland, även känd som Höga kusten, utsetts till FN:s världsarv.
Slåttdalsskrevan fascinerar med sina 40 meter höga klippväggar.
Lättvandrat i Skuleskogen på spänger och snirklig stig.
Paddlingen kan starta vid Veåsand, strax utanför Docksta.
Vår vandring bär uppåt, bergen kommer närmare och Slåttdalsskrevan öppnar sig. Jag går in under stenbumlingen som ligger inkilad i porten och det känns som om den ska rasa ner när som helst. Längre in i den djupa klyftan är det rätt mörkt. Höga klippväggar reser sig mäktigt mot himlen, som en domkyrka. Vi är ensamma här, enda sällskapet är en gran som håller sig fast i en klippskreva.
I forna tider var Skuleskogen ett fruktat tillhåll för rövare, som låg i bakhåll för dem som färdades genom skogen. I den djupa skogen med bergsskrevor, gamla träd och klippblock behövs inte mycket fantasi för att se både rövare och troll.
Hittade sin själ i skogen
I Kerstin Ekmans bok Rövarna i Skuleskogen kan man följa trollet Skord. Han slår följe med människor, men återvänder hela tiden till skogen – där han till slut hittar sin själ efter flera hundra års letande. Kanske är det så även med oss människor, vi har landskapet i oss. Den som är uppväxt i skogen är besjälad med träden. Skuleskogen känns som ett grönt hem, med berg där man kan se ut över landskapet, spana efter troll och annat oknytt eller bara vila i vyerna.
Vi går upp på berget väster om klyftan och närmast syns Tärnättvattnen omgivna av skog. Den stora blå Östersjön breder ut sig, här vid den höga kusten där berg möter hav. Några segelbåtar får fart i vinden, kanske är de på väg till Finland.
Nästa topptur är något brantare och går upp på Slåttdalsberget på andra sidan skrevan. Härifrån syns Ulvön, fiskeläge och sommarparadis, i ett solglittrigt hav. Vi sitter länge i lä i en klippskreva och Nicklas, som drömmer om en egen segelbåt, spanar efter fler vita segel.
Efter vandringen är det skönt att somna tidigt på vandrarhemmet Kustladan, som ligger fint i björkbacke söder om Docksta. Dagen därpå intar vi morgonkaffet i solen på altanen, med utblick mot Fäbergets branta höjd som reser sig över fjärden.
Nu längtar vi till havet och och färden går österut med bil på Mjällomshalvön. Längst ut ligger Norrfällsvikens fiskeläge där sjöbodar stöttar varandra i alla väder. Hit kom fiskarna på 1600-talet för strömmingens skull, och än i dag hänger näten på tork på träställningarna.
”Vi paddlar i kvällssolen ut på Norrfjärden, förbi väderbitna sjöbodar uppställda på pålar”
Mitt i byn ligger restaurangen Fiskarfänget som nyligen firade 30-årsjubileum. Anna Edlund driver serveringen tillsammans med föräldrarna Sigrid och Roger.
– Min far är den enda yrkesfiskaren som fortfarande håller på, berättar hon och serverarar stekt strömming som smälter i munnen.
Ute lägger sig regnet som ett lätt dis, en braskamin sprakar och det ligger ett skönt vemod över trakten. På höjden vakar det vita kapellet över fiskeläget och viken där generationers fiskare dragit ut med sina båtar.
Där ute väntar äventyret
En vandringsled går ut på udden genom tallskog och fortsätter invid havet. Vi tar oss fram över klapperstensfält med runda stenar i röd granit. En vinglig vandring och samtidigt en sorts meditation med totalt fokus på var fötterna sätts ner. När vi sedan får slappna av – sitta på en klippa vid stranden och se några storskrakar guppa ute på vattnet – går vågskvalpet rakt in i själen.
Vid horisonten ligger molnen och vilar efter regnet. Rakt ut från oss är det öppet hav, där ute väntar äventyret och det kittlar i magen. Nu är det dags att äntligen komma ut på havet. Vi paddlar i kvällssolen ut på Norrfjärden, förbi väderbitna sjöbodar uppställda på pålar. En man på en brygga fiskar med kastspö och berättar att han brukar få rätt stora öringar på kroken.
– Fisken går också in i en bäck här intill och då går öringen att ta med händerna, säger han.
Vi ser flera fiskar vaka inte långt från kajakerna och tänker att vi också skulle tagit med fiskegrejorna. Men paddlingen fortsätter över viken mot udden och längre ut ligger Mjältön. En andfamilj simmar i strandkanten och försvinner in under trädens hängande grenar.
Skymningen faller och det är dags att paddla tillbaka. Solen går ner vid Skuleberget och vi paddlar i ett rosa hav. Berg och granar syns som svarta silhuetter när kajakerna glider in mot sandstranden. Månen speglar sig i viken, där vid den vackraste kusten.