Belöningen när vi når toppen är … toppen. Så långt vi kan blicka ser vi trädklädda kullar och ett vidsträckt vinterlandskap draperat i fluffig nysnö. Här står vi nu, högst uppe på Isaberg, en av Sydsvenska höglandets uppstickande urbergskullar.
– Det här måste vara Norrland, utbrister tjejerna.
– Nej, så här ser Småland ut, försäkrar jag dem.
En par dagars vintervandring i södra halvan av Sverige var uppdraget från tidningen Turist. Inga späkdagar, kanske fem–sex timmars vandring, bra kollektivförbindelser och möjlighet till boende under tak efter avslutad dagsetapp. Utsikter, trolska skogar och rastplatser med möjlighet att elda, la jag själv med på kravlistan.
Vår Stockholmsbaserade familj var jullovsledig och två lite rastlösa ungdomar, Elvira 19 och Naima 20 år, sugna på att följa med på äventyr. Som av en händelse börjar jag fundera på mitt hemlandskaps möjligheter. Dess nordöstra delar utgörs av småländska höglandet, ett kargt och dramatiskt område med ett klimat som mer påminner om södra Norrland än övriga Småland. Här finns många fina vandringsalternativ, ofta i form av mindre leder som ingår i nätverket Smålandsleden: totalt 90 mil vandring runt om i landskapets norra halva.
Efter att noggrant ha studerat den digitala Naturkartan, där vandringsleder och användbar kringinformation är väl utmärkt, faller valet på tre delleder längre västerut: Gislavedsleden, Järnbärarleden och Kävsjölänken, enkla att nå men ändå med vildmarkskänsla.
Svårigheten, som så ofta när flerdagsvandringar vintertid planeras, är att hitta lagom långa dagsetapper. Så här års är dagarna kortare och dessutom blir tempot ofta av nödvändighet lägre än vid en barmarksvandring. Att hitta säsongsöppna övernattningsställen vid etappens slut kan också vara en utmaning.
- Dra ner på tempot! Den blir du svettig, blir du sedan kall.
- Vinterunderlag kräver tid. Räkna med ungefär tre kilometer per timma.
- Det mörknar snabbt. Starta i tid och korta dagsetappen.
- Klä dig lager-på-lager.
- Ull underst. Det värmer även när det blir fuktigt.
- Satsa på rejäla kängor, alternativt stadiga stövlar med plats för extra strumpa.
- Gärna både varm dryck och fylld vattenflaska. Du blir törstig även i kyla.
- Glöm inte sittunderlaget.
Vi bestämmer oss därför till slut för att utgå från en och samma plats, och därifrån ta oss till utvald vandringetapp. Samhället Gnosjö blir vår bas. Här finns ett vandrarhem i direkt anslutning till vandringsleder, mataffär, restauranger, tågstation och gott om lokala bussförbindelser.
Vår första dag börjar med en tiominuters tågresa till Hestra, alldeles intill Isaberg naturreservat. Från stationen hakar vi på Gislavedsleden, tio mil mellan Isaberg och halländska Kinnared. Tanken är att vi den här första dagen ska bekanta oss med trakten och inte minst höglandet. Isaberg reser sig mäktigt över omgivningarna. Här finns södra Sveriges högst belägna alpina anläggning med sexstolslift och elva nerfarter. Men vi går i stället in på avstickaren Jättestigen upp mot toppen, 308 meter över havet. Det låter inte mycket men stigen är verkligen ingen lek trots att den bara är knappt tre kilometer lång. Den är klassad som svår på vår vandringskarta och det förstår vi när vi navigerar oss uppför. I en särskilt trång passage tar man hjälp av rep och häver sig upp mellan stora stenblock.
Äntligen uppe beundrar vi inte bara vyerna utan också det utsiktstorn som byggdes här på uppdrag av Svenska Turistföreningen år 1920. Jättestigen leder oss sedan ner mot Algustorpasjön efter en ganska dramatisk nedstigning, och vid Isabergs stugby tar Järnbärarleden vid. Skulle vi ta stigen direkt tillbaka till stationen blir dagens etapp bara drygt fem kilometer, även om höjdmetrarna är många. Vi bedömer att vi har ork och ljus över – i mitten av januari mörknar det faktiskt inte i Hestra förrän efter halv fem.
Det blir en bonustur ut i Ettö naturreservat, förtjusande med ängsmark och slanka björkar, innan vi följer Jättestigen tillbaka mot tåget till Gnosjö. Pizza till middag, någon?
Dag två börjar direkt utanför vandrarhemmet, i södra änden av Järnbärarleden. Vi har bestämt oss för att vandra en del av leden fram och tillbaka. Den slingrar först runt Töllstorps fritidsområde med vindskydd och grillplatser. Så viker vi norrut mot byn Götarp. Efter en dryg halvmil når vi Götarpsjön som i dag ligger istäckt. Termometern visade på under tio minus vid frukost men har nu krupit upp ett par grader. Höglandet visar sig åter från sin bästa sida. Vi får blå himmel och snöklädda träd som följeslagare. Vandringen kräver viss kontroll över var vi sätter kängorna. Ibland knakar isbeklädda vattenpölar under fötterna längs leden som ofta är täckt av decimetertjock is och snö.
– Så här ska en vintervandring se ut, konstaterar Elvira.
Dags för lunchpaus. Tjejerna, scouter sedan barnsben, hittar en plats att göra upp eld och drar även i gång stormköket. Våffeljärnet åker upp ur ryggsäcken och vi njuter av eldmys och både varma mackor och våfflor med jordgubbssylt.
Så viker vi av uppför backarna och vandrar i en sal av gammelskog upp till lilla näpna byn Appelås vars hus balanserar högst uppe på åsen. Sånär som på några vindsnurror i fjärran ser vi bara skog och böljande kullar. Bara den här vyn var värd resan, enas vi. Appelås, nio kilometer från Gnosjö, blir en lagom vändpunkt för dagen. Ny riktning ger nya vyer. Nöjda och ganska så möra i benen, återvänder vi hem till vandrarhemmet.
Dag tre är dagen då löftet om ”trolska skogar” ska infrias. En mjölkvit dimma har dragit in över nejden när vi nästa morgon tar länstrafikens buss 242 till samhället Hillerstorp för att prova leden Kävsjölänken. Den sträcker sig två mil mellan Gnosjö och Kävsjö kyrka, strax intill Hillerstorp. Ett lockande alternativ är förstås att gå hela leden tillbaka hem till Gnosjö, men två mil känns lite långt för oss just i dag. Efter att ha konsulterat Naturkartan bestämmer vi oss i stället för att göra vår egen rundtur som börjar och slutar vid Hillerstorp. Då bör vi ändå få ta del av den mest omväxlande sträckan av leden, med start vid dess högsta punkt Rudö.
Vi kliver av bussen i början av samhället, korsar landsvägen och följer en igensnöad grusväg norrut. Stigningen är rejäl redan från början och vi gnetar oss långsamt uppåt. Andhämtning och drickapaus. Vi håller vänster i korsningen och vägen ringlar fortsatt uppåt, uppåt. När vi till slut når Rudö befinner vi oss nästan precis 300 meter över havet. Vi vet att man klara dagar ser ut över den majestätiska nationalparken Store Mosse, men i dag glimtar vi knappt trädtopparna. Ett lätt dansande snöfall försvårar sikten men den trolska stämningen förstärks.
Nu gör avsaknaden av sikt ingenting, för vandringen härifrån är rolig om än tekniskt krävande med noggranna krav på val av kängisättning. Men det är lätt utför genom tät skog, så behagligt att någon i sällskapet börjar nynna förnöjt. Då och då blickar vi framåt för att upptäcka nästa ledstolpe, ibland tror vi att vi gått fel för leden försvinner i vintertäcket, men så skymtar fortsättningen.
Någon berguv syns inte till, ej heller något lodjur (båda stod på önskelistan, med insikt om att det förstås mest var något att drömma om). En liten bäck följer oss nedför berget, vattnet porlar i takt med våra steg. Trots sju minusgrader måste vi öppna jackorna ibland, vinden når inte in hit i tätskogen. Vi går var och en i våra egna steg och tankar. Nynnandet. En ljuvlig del av leden följer. Snart passeras en samling vykortsfina hus i Slungsås innan vi förs in i salen av trädstammar igen.
Dagens lunchställe är givet när vi följt Storån en stund. Hur mysigt är det inte att slå läger vid vattnet! En improviserad rastplats färdigställs och snart sitter vi vid det lätt strömmande vattnet och värmer bönpasta och te intill den bleka vattenspegeln. Mackor och choklad åker med lätthet ner och humöret är på topp. Härifrån är det en kort vandring kvar ner mot Kävsjö kyrka som är slutmålet. Dagens etapp blev 12 km, utmanande första biten, njutbart och roligt andra halvan. Vid Kävjsö ligger också huvudentrén till Store Mosse nationalpark, det största orörda högmosseområdet söder om Lappland. Men det blir en annan vandring. Nu tar vi bussen tillbaka till Gnosjö.
