Det mullrar av åskan och regnet vräker ner över den allé av hundraåriga lönnar som leder upp till Lydde gård. Vi har precis anlänt till Kinna och letat oss fram till de vackra byggnaderna, omgivna av grönska och gamla träd, som utgör Lydde gård. Men när Lars Larson och Siv Leander Larson köpte gården 2003 var den ett ”nergånget ruckel” som under lång tid hade lämnats åt sitt öde.
– Jag jobbade inom textilindustrin och sålde gardiner och tekniska textilier över hela världen, men hade kommit till en punkt när det lockade mer att prova något annat, säger Lars Larson och bjuder oss att kliva på.
Paret såg en annons i Borås tidning om en gammal gård som var till salu. Det visade sig att Lars hade passerat gården hundratals gånger på väg till jobbet utan att ge de slitna byggnaderna en tanke.
Dåvarande ägare var sedan drygt tre decennier Marks kommun, med jordbruksmarken avstyckad och omstöpt till golfbana. Nu ville kommunen sälja och Marks golfklubb köpte.
— Men de förfallna bostadshusen var bara en belastning för golfklubben, säger Lars Larson. Två hektar av fastigheten styckades av och vi fick köpa gården.
Stor möda har lagts på att hitta rätt färgnyanser och kombinationer, både utom- och inomhus.
I gårdens brokiga historia ryms såväl tegelbruk som väveri och konfektionsfabrik.
Bakstugan är daterad 1737. Bord och bänkar är gjorda av golvet från ett gammalt spinneri.
Gårdens värd, Lars Larson.
Mönstret Rosenvinge är hämtat från Nordens äldsta papperstapet, närmare 500 år gammal.
Lydde gård har en lång historia. Bostadshuset byggdes i närbelägna brukssamhället Rydal, men flyttades stock för stock, med oxe och kärra, 1844 till Kinna. Gården blev nu en så kallad förläggargård där ägaren, som var förläggare som det kallades, styrde en hemindustri där lokala väverskor satt hemma i stugorna och arbetade. Fyra femtedelar av allt bomullstyg som 1840 såldes i Sverige vävdes för hand runt om i Sjuhäradsbygden. Förläggarna gjorde stora vinster på verksamheten och lät ofta bygga stora vackra hus för pengarna. När förläggarverksamheten på Lydde gård i samband med industrialiseringen tog slut startades här tegelbruk, färgeri, väverifabrik och slutligen konfektionsfabrik för blusar och skjortor. Därefter blev det tyst.
Med stort intresse för byggnadsvård men utan större erfarenhet av att renovera gamla hus grep sig Lars och Siv 2003 an uppgiften att lyfta Lydde gård ur glömskan. Det tog dem fem år att bli färdiga. Då hade trädgården tuktats och tre byggnader totalrenoverats från golv till tak.
— Jag sålde gardiner på dagarna och renoverade hus på kvällar och helger, minns Lars. Det var en tid i livet då vi åt mycket hämtmat.
God hjälp att sätta husen i skick fick de av Byggnadsvårdscentrum i Nääs. De föreslog bland annat att väggarna skulle brandskyddas och isoleras med lera uppblandad med halm, så kallad lerklining. Förslaget föll i god jord och genast anordnades helgkurser i lerklining i regi av Byggnadsvårdscentrum.
– Det blev jättebra, konstaterar Lars. Jag deltog själv, lämplig lera hittade vi under vår egen gräsmatta. På köpet fick jag två ljumskbråck men å andra sidan slapp vi många dåliga TV-program.
När det sedan var dags att ge sig på husets tio kakelugnar ordnades en kurs även i detta, med 24 deltagare från hela landet. Kakelugnarna plockades ner, märktes upp och sattes ihop igen. Det kostade gårdens ägare ett lass med sand att få kakelugnarna användbara.
– Det var det värt, kommenterar Lars.
En liten timrad enkelstuga i grannbyn från mitten av 1700-talet var ett annat projekt. När Lars och Siv hörde att stugan skulle rivas och virket brännas la de ett bud, plockade ner stugan, numrerade stockarna och täckte dem med en presenning i väntan på att få tid att sätta upp den igen. Även denna gång anordnades två kurser i regi av Byggnadsvårdscentrum, nu i timmeruppsättning.
Allt har varit krokigt och snett men det mesta har med envishet och kreativitet gått att återställa.
Och så höll man på. År efter år. Med respekt för gårdens historia har husgrunder murats och fönster renoverats eller bytts ut. Annexet från 1700-talets början har fått nya syllar, dörrar har kommit på plats, marmor, timmer och gammalt tegel letats upp eller återvunnits, golv åtgärdats, verandan fått en ny grund och en förfallen källarstuga räddats. Allt har varit krokigt och snett men det mesta har med envishet och kreativitet gått att återställa.
Utvändigt skrapades gammal färg bort från väggar och fönster för att målas med tidstrogna linoljefärger. God hjälp fick de av en färgkunnig arkitekt som besökte gården under alla fyra årstider för att hitta rätta färger och nyanser. Och som sedan även tog fram färgerna inomhus som ansågs harmoniera med såväl exteriören som färgerna på kakelugnar, trappräcken och lister inne i byggnaderna.
– Det har varit mycket att tänka på och allt eftersom vi arbetade dök idel nya frågetecken upp som behövde rätas ut, konstaterar Lars.
Samtidigt behövde gården moderniseras för att kunna användas som pensionat, eller gårdshotell som det också kallas. Gärna med energisnål och hållbar teknik. Solceller, solvärme, och regnvattenåtervinning i toaletterna har därför installerats. Man har även byggt en helt ny tvättstuga med en gammal bakstuga som förebild och uppförd av timmer som fogats samman med dymlingar.
- Gårdshotell i västgötska Kinna, mellan Borås och Varberg.
- 11 rum, 39 bäddar, fördelade på fyra boningshus.
- Öppet med frukost året om.
När vi nu vandrar runt i huvudbyggnadens rum är det 14 år sedan de första gästerna kunde tas emot i Lydde gård. I dag är Lars ensam ansvarig för driften, sedan han häromåret blivit änkeman.
— Under sommaren har vi haft en beläggning på 85 procent, med en salig blandning gäster, säger Lars. Skogen, sjöarna, Ullared och shopping i Tygrikets butiker lockar.
Sovrummen är ljusa och rymliga och inredda i gammal stil och med möbler och rolig rekvisita från auktioner, loppis, vänner och Blocket. Rummen har namn efter utrotningshotade djur och växter, som Ängsnyckeln, Dunmossan, Kornknarren och Vakteln.
– Och alla kakelugnar fungerar, försäkrar Lars.
Vi passerar matsalen där kaffet står framdukat och doften av hembakade kolasnittar får det att vattnas i munnen. Men vi motstår frestelsen och fortsätter ut i trädgården, en lummig oas med gamla äppelträd och där stararnas högljudda diskussioner hörs i lönnarnas grenverk. Träden fångar upp ljuden från bilarna som passerar på väg mot golfbanans första tee.
Lars visar vägen till den grå enkelstugan. Tegelstenarna i entréns uppvärmda golv kommer från Lydde tegelbruk, taket, som bärs upp av en lång bjälke från 1600-talet, är av återvunnet virke från tre olika golv. I stugan finns plats för åtta bäddar, varav fem sovplatser finns på vinden.
I bakstugan från 1737 är bakugnen i gott skick och tar tre timmar att värma upp. På en vägg hittar vi Nordens äldsta tapetmönster, Rosenvinge, i nytillverkning av Boråstapeter. Här finns också en emaljerad skylt med texten Lydde Tegelbruk Kontor.
– Det var tegelmästarens dotter som tog ner skylten när verksamheten upphörde, berättar Lars. Och när vi 25 år senare invigde Lydde gård kom hon tillbaka och räckte över den till oss. Sånt värmer.
Morgonen därpå njuter vi av en innehållsrik frukost och blir länge sittande i matsalen. Till slut kan vi inte stå emot längre. Kolasnittarna bara måste provas. Och vi blir inte besvikna.
– Hemligheten? Jag smular några nypor flingsalt över dem innan de gräddas, avslöjar Anneli Svensson från köket.