Vallbo, vid parkeringen. De röda kryssen leder ut över en vetegul åker. Det som ska vara ett skidspår har helt enkelt bestämt sig för att säsongen är över, och att ta sig till Anarisstugan i Vålådalsfjällen, ser plötsligt svårt ut.
April månad är på väg in i sin tredje vecka. Den senaste tiden har bjudit på sockrig blötsnö och hård skare om vartannat. Bäckarna har börjat porla och solen skiner från en nästan klarblå himmel. Det är en ljuvlig tid att vara ute. Men vi hade alltså tänkt oss att uppleva den jämtländska våren på turskidor, inte med vandringskängor.
Där leden går in i skogen hittar vi den äntligen: strängen av snö som formats av trampande skidor och skotermattor. Just i dag är vi glada att det finns skotrar. De hjälper till att packa snön ordentligt så att den ligger kvar längre.
Solljuset silar fram zebraränder genom grenverken. Vi har vår slingrande orm av snö att följa, och ett tag blir det till och med lite mer av den vita varan som ligger kvar i skydd av skogen. Spåret böljar upp och ner. En, fortfarande vit, dalripa lyfter när vi kommer knixande runt en krök.
Vårfjällets fikapauser kan inte sällan beskrivas som ren och skär njutning.
Lekarån, på väg ner mot Höglekardalen, fylls på när snöfallet övergår till regn.
På andra sidan Stor-Anahögen väntar 200 snälla höjdmeter ner till Anarisstugan där borta i björkskogen.
Även Lovis trivs
Men vid en större myr tar det stopp. Här är barmarken så utbredd att vi helt enkelt får ta av oss skidorna och gå en bit. Jag tänker att det är lite som när man paddlar – man kan behöva göra några lyft ibland. Vi hoppar mellan tuvorna för att inte trampa ner i den sugande myrmarken, men märker snart att den fortfarande är frusen och ganska stadig. Tjälen har inte gått ur jorden än, och framåt ser det ändå lovande ut.
Bortom fjällbjörkskogen västerut reser sig Anarisfjällen gnistrande bländvita. Bara några stenpartier längst uppe har skalat av sig vinterkappan.Ett ekipage bestående av en skidåkare och en siberian husky susar förbi i rasande fart när vi tar fikapaus i en solig slänt.
”Nu är den finaste tiden att vara här”
För övrigt är här tyst och stilla, helt tomt på människor. Det blir tydligt att vinterfjällens turistsäsong här i Jämtland i praktiken tar slut efter påsk, nästan oavsett hur tidigt eller sent den infaller. Visst lockar finvädershelger ut folk från närområdet, men mer långväga besökare söderifrån har ofta tappat suget efter snö så här års. De har börjat sätta sina båtar i sjön. De sitter på uteserveringar. De joggar på vårgrusiga vägar och sitter i grönskande parker där scilla och vitsippa blommar.
De missar det här.
Möte med både skotrar och renar
När vi når kalfjället gnistrar snön som tusentals diamanter. Våra kroppar kastar långa skuggor mot det vita, och vi tar omvägar från leden för att det är så ljuvligt att skida fritt.
När skaren håller kan man skejta fram över fjällen så här års. Då behövs inga upptrampade spår. Precis när vi når krönet hinner civilisationen ifatt oss för en stund. Tre skotrar kommer farande från andra sidan och stannar till för att prata en stund. Fisket har varit bra får vi höra, några av Anasjöns rödingar ligger i packlådorna.
– Det är åttio centimeter kärnis, den kommer vara till juni, konstaterar Håkan Nyström och tittar ut över dalen nedanför.
Och vi har nedförsbacke nästan hela vägen till vårt mål för dagen. Långa sköna svängar tar oss ner till den platta fjällheden. Det är då vi träffar på de första renarna. De har lämnat skogslandet för att äntligen få börja beta lavar på de snöfria fläckar, och jag går en omväg både för att inte störa med hunden och för att få lite bättre skidföre under fötterna.
De har sett oss på långt håll. Stugvärdarna Karin och Anders Stensson välkomnar oss med varm saft. Vi är de första gästerna på en vecka. Men så är det också extra glest mellan besökare i just Anarisstugan, den minst besökta av alla STF:s fjällstugor. Lite avsides ligger den väl på något vis. Inte riktigt på passande avstånd från andra stugor att färdas vidare till. Men med ett öppet fjällhedslandskap omkring sig. Som en prärie breder det vida, stora ut sig. Skaren bär. Solen står högt på himlen.
– Det har ju varit så fina dagar nu, säger Karin som tycker det är synd att många missar just den här tiden i fjällen.
Tiden då solen börjat värma på allvar, bäckarna porlar och kvällarna är långa och rosa. Vid halv nio är det fortfarande ljust.
– I dag har det surrat flugor här mot solväggen och i veckan har det synts björn nere vid Anasjön. De har också vaknat, säger Anders som anslutit till samtalet.
Han och Karin har tillsammans flera säsongers erfarenhet från STF-stugor i fjällvärlden. I dag bor de i Östersund, men när de tidigare bodde i närheten av Storlien var de ofta ute och åkte skidor den här tiden på året, eller senare.
– Vi brukade vara ute och åka på nätterna i maj. Det är ju så ljust ute. Vi åkte på natten och låg och sov i en solgrop på dagen, säger Anders och ler åt minnet.
Det luktar vår, konstaterar han, och jag kan inte annat än hålla med. Doften av solvarm mossa som för tankarna till sommarvandringar. Vi tänder stearinljus inomhus, men utomhus går det fortfarande att se utan problem trots att klockan närmar sig tio.
Nästa morgon far vi vidare ner genom den krumma björkskogen till sjöarna som ligger frusna och skapar genvägar åt oss. Åttio centimeter kärnis sa vinterfiskarna i går. Det känns tryggt att veta när vi korsar Anasjöns vita vidder. På andra sidan fortsätter vi på skoterleden tills vi når stigningen mot Tjiekervaarta (Bredsjöhögen). Väl uppe – efter att bäst vi kan ha skakat av oss snön som fastnat likt platåsulor under skidorna – möter vi en ny grupp renar som studerar oss nyfiket.
Inga andra människor på fjället
Vi är de enda skidåkarna även denna dag, som också råkar vara första dagen då skoterförbud råder för att skydda de dräktiga vajorna från störningar. De enda människorna är vi på fjället, men långt ifrån ensamma. I går såg vi spår av järv, och nu undrar vi om det är fjällräv eller rödräv som sprungit över berget. En kolsvart korp seglar ovanför oss när vi fortsätter nerför den sköna slänten på andra sidan. Vid horisonten bortom Hosjön höjer sig Drommen, Håltohke (Falkfångarfjället) och Västerfjället. Där ligger Höglekardalen och Bydalen med sina skidbackar.
Nu väntar lunch i samevistet Hosjöbotten, vars restaurang blivit ett populärt utflyktsmål på senare år. Pia Persson, kock på familjeföretaget De åtta årstiderna, är född i byn.
– Jag är glad att jag har upplevt självhushållstiden då vi åkte till Höglekardalen och bytte hjortron och ripor mot andra varor. Men jag är också glad att jag fått uppleva den moderna utvecklingen, säger hon och berättar att hon själv numera tillbringar den mörka delen av vintern på Cypern.
– Men nu är den finaste tiden att vara här.
Innan vi far vidare till Höglekardalen, turens slutmål, promenerar vi upp till den gamla kåtan på höjden. Här låg tidigare en ännu äldre kåta, som på 1940- och 1950-talen hyrdes ut i STF:s regi. På den tiden var Hosjöbotten känt för att ha skickliga slöjdare som gjorde skor, redskap och bälten med stöpt tenn.
– Det var inget lätt liv. Det sista jag såg när jag la mig på kvällen var mormor som sydde skor i fotogenlampans sken, och det första jag såg när jag vaknade var samma sak. Tjugofem kronor paret fick de för dem, minns Pia Persson.
Till Höglekardalen är det 15 kilometer, mestadels över ett platt och öppet kalfjäll. Efter hand mulnar det på och snön blir allt blötare. När vi precis är framme känner vi de första dropparna regn. I går stängdes liftarna för säsongen och i dag är det lugnt och stilla. Värdshus och stugbyar har slagit igen. Säsongens sista suck ljuder som ett stilla regn genom dalen.